Tragikomiskt, Reinfeldt

Alla som vänder sig bort från alliansen behandlas antingen som korkade eller som ett hot mot samhällsbygget.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har en beef med väljarna. I Sydsvenskan säger han: ”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Detta häpnadsväckande uttalande är statsministerns reaktion på opinionssiffrorna som visar att de rödgrönrosa leder med hästlängder över alliansen. Reinfeldt slår i princip fast att alla som längtar efter en annan politik än hans egen är vildar som vill förstöra samhället. Vilken syn på demokrati är det egentligen?

Många ursäktar Reinfeldt med att han redan vet att valet är förlorat och därför försöker rädda sitt eget skinn – han börjar helt enkelt forma sin egen plats i historien redan nu.

Så enkelt är det inte. Den borgerlighet som Reinfeldt företräder – och som har styrt Sverige de senaste åtta åren – har behandlat medborgarna som några som måste fösas framåt med morötter och piskor. Mest med piskor, i och för sig. Ta bara den medvetna nedmonteringen av sjukförsäkringen. Till och med svårt cancersjuka utförsäkras för att folk ska veta att de minsann inte kan stanna hemma från jobbet bara för att de mår dåligt.

Det senaste konkreta uttrycket för denna människosyn kom när Folkpartiet, mitt i konflikten mellan Seko och Almega, meddelade att de vill begränsa strejkrätten. Med andra ord: Fackföreningarna ska inte tro att de kan ställa samhället på ända hur som helst. Någon ordning får det ändå vara på arbetskraften.

Så, vad handlade den nu med framgång avslutade tågstrejken om? Jo, den grundläggande principen att arbetsgivare inte ska få sparka folk för att sedan erbjuda dem samma jobb till lägre löner och sämre villkor. Som Sekos Alexander Lindholm skrev på Dagens Arena:

”Redan i dag vet vi att de med otryggast anställningar på arbetsmarknaden är unga kvinnor i arbetaryrken, just den grupp som Almega vill sparka än hårdare på. Visserligen är järnvägsbranschen mansdominerad men de som skulle drabbas hårdast om arbetsgivarens vilja skulle vinna gehör är tågvärdarna: en kvinnodominerad yrkesgrupp.”

Vilket leder oss in på statsministerns mycket spända förhållande till feminismen. Reinfeldt försöker uppenbarligen vinna över sexisterna på sin sida när han hotar med en feministisk revolution.

Samtidigt slår Anders Borg fast att feminism är lika med överskottsmål och jobbskatteavdrag, alltså samma gamla moderatpolitik som alltid. Trots att inkomstklyftan mellan könen kommer att ha ökat med 43 procent efter alliansregeringens två mandatperioder, enligt riksdagens utredningstjänst.

Det är så sorgligt alltihop. Varken Reinfeldt eller Borg visar någon som helst respekt för de människor som ser orättvisor och systemfel i samhället och vill göra något åt dem. Alla som vänder sig bort från alliansen behandlas antingen som korkade eller som ett hot mot samhällsbygget.

Och så förväntar sig ändå Reinfeldt och Borg att folk ska ändra sig och ge dem förtroendet att leda landet i fyra år till. Det är snudd på tragikomiskt.