Tragiskt att dra Palmekortet

De 105 som undertecknade artikeln i helgen har inte uppdaterat sin analys av omvärlden och har en förmildrande syn på Ryssland. 

Under påsken publicerade 105 svenska debattörer en artikel på Aftonbladet. Den kritiserade Sveriges och andra europeiska länders ambitioner att stärka sin försvarsförmåga. Mer vapen ökar risken för krig, var budskapet.

Vi kan, menade de, inte bomba bort nutidens hot, som klimat, pandemier eller global kriminalitet.

Nej, det har väl ingen heller hävdat. Försvar är ett försvar, som ska avskräcka andra från att överträda gränser med sin militärmakt.

En av artikelns pelare var en kritik mot västvärlden (under USA:s ledning) vars dominans och livsstil världsordningen bygger på. Det är fullt rimligt att vara kritisk mot USA:s agerande såväl efter 1945 som efter 1989. Men nu kommer det akuta militära hotet i vår del av världen från Ryssland. Ett hot som de 105 spelar ned.

Förståelse för Putin

Någon kanske tycker att det hela är vällovligt i dagens oroliga och osäkra värld med förfärliga och orättfärdiga krig i Ukraina och i Gaza. Vem kan vara emot fred? Men vem har hävdat att stabilitet och fred bara nås genom militär styrka och inte även genom dialog och diplomati?

Det är inte vad saken gäller här.

Det fanns inte någon ledande företrädare för något riksdagsparti bland undertecknarna. Alla partier i riksdagen har i dag en samsyn om det allvarliga läge Europa och därmed också vi i Sverige befinner oss i, även om de inte är överens om allt.

Den artikel de 105 undertecknat saknar en analys av vad Rysslands invasion av Ukraina egentligen bottnar i. Och den innehåller inte heller något om vad Trumps återkomst till Vita huset innebär, som ju ytterligare förvärrat säkerhetsläget.

Artikelförfattarna representerar synpunkter som finns i marginalen i den svenska debatten. Men i många andra europeiska länder torgför stora partier och betydelsefulla politiker liknande perspektiv, och uttrycker ibland också en förståelse för Putin. Det är på sätt vis bra att de kommer upp till ytan även i vårt land. Det gör det möjligt att bemöta argumenten och granska premisserna i deras resonemang, även när de är svaga och vaga.

Problematiskt tillägg

Det finns förvisso mycket som kan och bör diskuteras knutet till vår säkerhet och vårt försvar. Som vilken nivå Sveriges försvarsutgifter bör hamna på. Det är inte givet. En annan är hur vi ska  stärka det civila försvaret och i ett större perspektiv Sveriges motståndskraft i händelse av kris och i värsta fall krig. Här finns mycket i övrigt att önska.

Motståndskraft förutsätter också en fungerande fysisk och social infrastruktur. Finansieringen av försvarssatsningarna är en annan central fråga. Vi behöver skattehöjningar och lånefinansiering så att vi kan värna den gemensamma sektorn.

Artikelförfattarna skriver att Rysslands invasion av Ukraina måste fördömas. Med sedan kommer det problematiska tillägget. De skriver att detta inte innebär att ”Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa”, som den ”dominerande berättelsen gör gällande”. Vad menas här med hela Europa? Tänker de på att Paris, London och Madrid inte är hotat i dagsläget? Det har ingen heller påstått. Ryska trupper står inte vid portarna till några av de västliga huvudstäderna.

Men det finns andra länder som är hotade. Och det hänger samman med Putins perspektiv på händelserna 1989, då Sovjetunionen upplöstes, vilket ledde till att en rad delrepubliker fick sin frihet och kunde bilda självständiga och suveräna nationalstater. Tidigt gav Putin uttryck för uppfattningen att detta var 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Tillbaka till gamla gränser

Den ryska regimen har uttryckt och i handling gett bevis för att den inte accepterar dessa länders rätt att själva forma sitt eget öde. Moskva accepterar inte dessa som självständiga länder, och vill i praktiken rulla tillbaka gränserna till kalla krigets järnridå.

Det tydliggjorde de ryska ledarna inför krigsutbrottet 2022. Parallellt har Ryssland blivit en auktoritär och odemokratisk stat, styrd av en nationalistisk konservatism, präglad av rysk chauvinism och förakt för de dekadenta demokraterna i väst och i synnerhet i EU.

På den punkten har de numera en åsiktsfrände i Vita huset.

Det räcker att blicka tillbaka på vad som hänt nu på 2000-talet för att få farhågorna bekräftade. 2014 invaderades Krim. Sedan pågick ett krig i östra Ukraina i åtta år innan den storskaliga invasionen av Ukraina skedde i slutet av februari 2022. Det är ingen liten sak inte ens för oss här i Sverige att invadera ett stort land som gränsar till EU. Putin och hans maktelit anser att Ukraina är en konstlad och illegitim statsbildning. Den ryska regimen uttrycker sig på samma sak om de baltiska staterna. Det handlar också om de andra tidigare sovjetrepublikerna, som Georgien och Moldavien.

Precis innan invasionen deklarerade Lavrov i praktiken att Ryssland ville att intressesfärerna från 1945 borde återupprättas. De 105 försöker tona ner detta genom att säga att ”hela” Europa inte är hotat. Men ta de baltiska staterna, som är våra grannar, de är också medlemmar i såväl EU som Nato. Där är hotet reellt. Ryssland är därmed ett hot mot hela EU och därmed också mot oss här i Sverige. Det finns exempelvis en solidaritetsklausul i EU och vi är medlemmar i Nato. Därför är det också så viktigt att Putin inte lyckas lägga under sig Ukraina.

Imperialistiska ambitioner

De 105 har kort sagt inte uppdaterat sin analys av omvärlden och har en förmildrande syn på Ryssland av i dag. Till detta ska vi lägga Donald Trumps agenda när han nu en andra gång valts till president. Det finns mycket att säga om vad han vill åstadkomma. Men en viktig och kanske överraskande men inte helt förvånande aspekt på hans expansiva agenda är att han också har territoriella imperialistiska ambitioner. Exempelvis när det kommer till Grönland, som är en självstyrande del av Danmark, medlem i EU och Nato. Kanada som också ingår i Nato vill han göra till USA:s 51:a delstat. Han vill ta tillbaka kontrollen över Panamakanalen. Parallellerna till Putins expansionism är bestickande. Samtidigt visar Kina tänderna gentemot Taiwan och andra områden i Asien. Vi har alltså tre stormakter som vill utöka sitt territorium och sin intressesfär. Detta innebär också att Nato i praktiken är satt på vänt.

Säkerhetsläget har således förvärrats i flera steg. Behovet av att stå upp för folkrätten och den nationella suveräniteten är än mer angeläget.

Detta borde oroa oss alla. Men de 105 väljer att blunda för både de ena och andra och spelar ned hotet från Moskva. Efter att Sovjetunionen upplöstes var det ett tag som om krig inte längre var troliga. En rad länder, inte minst i Europa och även Sverige, genomförde då en omfattande nedrustning. Men sedan tog historien en annan riktning. USA gjorde en rad historiska misstag efter 9/11. Och Ryssland började rusta upp och blev allt mer auktoritärt  och aggressivt. Säkerhetsläget försämrades steg för steg och många länder inte minst Sverige började stärka sina försvar. Efter Ukrainakriget 2022 och Trumps återkomst 2024 har allt detta blivit än mer akut och oroande.

Sverige stod upp mot stormakterna

Vi ska förstås inte överge förhoppningarna om att dialog och diplomati är viktiga redskap. Den kanalen måste hållas öppen. Men att hoppas på att det räcker är inte bara orealistiskt utan också förödande och potentiellt synnerligen farligt.

Det är lite tragiskt att de 105 drar Palmekortet och hans arbete för gemensam säkerhet, avspänning och fred. Vad innebär det i dag? För samtidigt hade Sverige under Olof Palme ett synnerligen starkt försvar.

När han var statsminister i början av 1970-talet lade Sverige närmare tre procent av BNP på försvaret. Och Olof Palme stod upp mot stormakternas övergrepp mot nationernas rätt att styra sitt eget öde. Såväl i Vietnam som i Afghanistan.

Alla folk behöver ha sin frihet, för att det ska kunna bli fred. Den som sätter freden före friheten, bäddar för kommande konflikter och nya krig.

Håkan A Bengtsson