När konfliktytan handlar om klass, makt och fördelning vinner vänstern. Därför bör Socialdemokraterna slå mynt av att väljarna nu ser välfärden som den viktigaste politiska frågan.
Det bedövande larmet från Sverigedemokraternas megafoner — och mediers undfallenhet inför partiets profetior — har fått oss att tro att all politik handlar om migrationspolitiken. Högre eller lägre. För eller emot. Tevesända partiledardebatter har ofta fullständigt dominerats av dem.
Men de senaste månaderna har frågan om hur vi organiserar det vi äger gemensamt seglat upp som väljarnas viktigaste: välfärden. Avslöjanden om skatteplanering och vinstkalas på välfärdens bekostnad väcker ilska. Väljarna söker och kräver svar.
Och det är hoppfullt för en socialdemokrati och en regering som jagat en profilfråga att ankra fast politiken vid. Tidigare i veckan meddelade finansminister Magdalena Andersson att hon tror på »rejält stärkta statsfinanser« och därmed ett potentiellt större reformutrymme från och med i höst. För några veckor sedan bjöd regeringen dessutom på en större satsning ur valbudgeten: fem miljarder till välfärden.
Det är knappast en slump.
Partier som prenumererar på idéer i politikens vänstra spektrum bygger sitt existensberättigande på en ideologisk konflikt om hur samhället ska se ut. När den hamnar i bakgrunden och realpolitik överskuggar andra frågor vinner högern. När den tvärtom betonas och konfliktytan handlar om klass, makt och fördelning vinner vänstern. Det är inte minst den politiska kartan i västvärlden ett bevis för.
I Sverige har SD effektivt tryckt in kilar mellan människor som i grunden har samma materiella intressen. Målet är förstås att upprätta en politisk hegemoni där nationalistiska och rasistiska narrativ dominerar.
Det borgerliga bländverket är inte bara ren lögn — det har dessutom varit farligt för samhället som helhet.
Det enda rimliga svaret är kombinationen av en offensiv välfärdspolitik och ett politiskt hantverk som tecknar samhällets verkliga konfliktlinjer. Hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet — från trettiotalet och framåt — har byggt på allianser mellan arbetar- och medelklassen. För att regeringen ska kunna sitta kvar vid makten – och genomföra nödvändiga reformer för att minska växande klyftor – måste den återupprättas.
För det handlar nämligen inte bara om att satsningar på välfärden eller tydlig ideologisk profil är valstrategiskt vettigt. Resurserna behövs. Sönderstressade undersköterskor, personliga assistenter och vårdhjältar vittnar om det. Patienter som kastats in i marknadsliberala sjukhusexperiment är bevis för det.
Men tanken om det gemensamma har också ett egenvärde.
Högern har, sedan den ideologiska motoffensiven tog fart på åttiotalet, hamrat in tesen att jobb bara kan skapas inom privat sektor. Det borgerliga bländverket är inte bara ren lögn — det har dessutom varit farligt för samhället som helhet.
Förhoppningsvis är väljarnas nyfunna ilska över sakernas tillstånd inom välfärden drivkraft nog för en vänster som länge famlat efter kompassnålen. Och kanske kan den rentav resultera i en renässans för de politiska underströmmar som rymmer ett jämlikare, rättvisare samhälle. Bortom vinstfeber i välfärden och rasistisk slaskretorik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
