natomedlemskap Den svenska Nato-debatten har inte sällan karaktäriserats av vilsenhet. Här är tre utgångspunkter för en mer rimlig diskussion, skriver Mats Bergquist, tidigare ambassadör i Helsingfors och medlem i den finska Natoutredningen 2016.
Under något knappt decennium, förklarligt nog särskilt efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014, har vi i Sverige fört en debatt om vi skall söka medlemskap i Nato eller inte. Detta är kanske inte så märkligt eftersom vi inte fört någon sådan diskussion sedan alliansens tillkomst 1949. Då drev Herbert Tingsten, DN:s stridbare chefredaktör, understödd av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en kampanj för svensk anslutning. Men trots det mycket kärva politiska läget i Europa efter Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden 1948–1949 var det bara några enstaka riksdagsmän i folkpartiet, högern och en socialdemokrat som stödde Tingstens uppfattning.
Den svenska säkerhetspolitiska diskussionen vädrade under det följande dryga halvseklet, intill Putins allt mera aggressiva politik, aldrig egentligen möjligheten att ändra vår säkerhetspolitiska grundlinje. Och detta trots att denna ackompanjerats av ett flermaskigt samarbete på försvarsområdet med andra länder. Vi gick med i EU och ändrade beteckningen på vår politik från neutral till alliansfri. Men ett Nato-medlemskap tedde sig som ett osannolikt perspektiv.
Men Krim 2014 blev en vändpunkt, första gången en stormakt ensidigt, i strid med internationella åtaganden, lade beslag på en annan stats territorium, inte så långt från våra gränser. Det var då ganska naturligt att frågan om våra allt närmare relationer till Nato förvandlades till en diskussion om medlemskap eller inte. Men det är samtidigt naturligt att denna debatt ofta utmärkts av en viss vilsenhet.
Tre utgångspunkter för en rimlig Nato-diskussion borde vara följande.
Den första är insikten om att frågan om medlemskap i Nato i högsta grad är en fråga om ”grand strategy”, d.v.s. hur en statsledning använder tillgängliga materiella och icke-materiella resurser för att säkra landets självständighet och territoriella integritet.
Små stater ändrar sällan sin ”grand strategy” eftersom ett mått av förutsägbarhet på goda grunder anses vara en tillgång.
Små stater ändrar sällan sin ”grand strategy” eftersom ett mått av förutsägbarhet på goda grunder anses vara en tillgång. En ny övergripande strategi handlar inte bara om vår egen omedelbara säkerhet utan måste också ses i ett större sammanhang. Argumentet framförs ofta att Sverige – och Finland – redan har ett så utvecklat samarbete med Nato och enskilda Nato-länder, främst USA, Storbritannien och Norge, att ett formellt medlemskap inte skulle innebära någon större skillnad mot nuläget. Men detta bortser från att det avgörande och symboliska politiskt laddade momentet är just medlemskapet och att man då omfattas av alliansens art. 5 och dess garantier.
En blick på Europas karta visar hur stor del av denna som utgörs av Sverige och Finland. Ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle innebära att gränsen mellan alliansen och Ryssland skulle förlängas med 1300 km och sträcka sig från Svarta havet till Kolahalvön, åtskilligt längre än nu. Den skulle också gå nära både Rysslands isfria nord med dess centrala marinbaser och det ekonomiskt viktiga Petersburgsområdet.
Vad som ovan sagts kan förstås tolkas som argument mot en ansökan. Men efter Putins angreppskrig mot Ukraina har spelplanen ändrats radikalt. Man kan mycket väl komma fram till att vi ändå, trots möjliga strategiska konsekvenser, bör ansöka om medlemskap. Men denna ansökan måste i varje fall föregås av inte endast en säkerhetspolitisk, utan en bredare strategisk analys. En sådan har hittills ofta lyst med sin frånvaro.
En andra utgångspunkt för debatten borde vara följande.
I somliga inlägg från Nato-anhängarna har sagts att en ansökan om medlemskap ”helst” bör göras tillsammans med Finland. Detta räcker inte.
Den finska Nato-utredningen, som avlämnades i april 2016, och där undertecknad var ledamot, konstaterade att Sverige och Finland utgjorde ”a common strategic space”.
En ensidig svensk eller finsk ansökan om medlemskap i alliansen skulle få mycket olyckliga konsekvenser.
Varje tänkbar konflikt i regionen skulle oundvikligen komma att involvera båda länderna. En ensidig svensk eller finsk ansökan om medlemskap i alliansen skulle få mycket olyckliga konsekvenser. Om Finland sökte om inträde och Sverige skulle avstå skulle den fysiska förbindelsen mellan Nato och vårt östra grannland utgöras av det oländiga norsk-finska gränsområdet längst uppe i norr. Natos möjligheter att bistå Finland skulle nödvändigtvis involvera svenskt territorium.
Och om Sverige skulle vilja gå in i alliansen och Helsingfors säga nej skulle Finland hamna i en svår strategisk situation som i sin tur skulle komma att negativt påverka vår egen säkerhet. Det handlar ingalunda om att Sverige eller Finland skulle ha ett veto mot varandras politiska val utan helt enkelt ett analytiskt konstaterande att vår säkerhet strategiskt hänger ihop. För vår i den internationella politiken mest erfarne politiker, Carl Bildt, är ett gemensamt svensk-finskt agerande tydligen en självklarhet. Det inser de flesta.
Den tredje utgångspunkten för en seriös debatt borde vara att vilket beslut man än fattar måste detta stödjas av ett brett samförstånd. Man kan givetvis med all rätt hävda att inget enskilt parti skall besitta ett veto mot en ansökan. Samtidigt är det återigen ett analytiskt konstaterande att ett brett samförstånd faktiskt krävs. Det duger inte med en enkel majoritet i riksdagen. Nato är knappast trakterat av att ett beslut skulle sakna riktig legitimitet i det ansökande landet. Utan en sådan kunde man dessutom riskera att ett krav på utträde kunde bli en permanent del av den politiska diskussionen.
Vad som ovan sagts visar förhoppningsvis att en ansökan om medlemskap i NATO är ett beslut som inga svenska folkvalda och överhuvudtaget ingen svensk statsledning på flera hundra år konfronterats med. Det säger sig självt att detta kräver en omsorgsfull hantering och en ordentlig debatt. När utvecklingen nu verkar rulla på fort, särskilt i Finland, kan man undra om detta hinns med?
Mats Bergquist
Fd ambassadör i Helsingfors och medlem i den finska Natoutredningen 2016.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
