Tredje gången gillt!

För första gången på mycket länge kan det föras en intellektuell och hederlig diskussion om hur den ekonomiska politiken ska se ut.

I går var dagen då finansminister Magdalena Andersson inrangerade sig i en klassisk socialdemokratisk tradition. Den om hur man beskriver hur de borgerliga regeringarna ständigt skjuter den svenska ekonomin i sank.

”De har inte bara ätit upp vad som fanns på bordet. De har tömt skafferiet, ätit sig igenom visthusboden. Låtit åkrarna stå i träda och tuggat sig igenom andra länders bankmatsalar på kreditkort utställda på de svenska skattebetalarna” sa Olof Palme efter valvinsten 1982.

Göran Persson, som tillträdde som finansminister 1994, lät ungefär likadant. Och igår var det Magdalena Andersson som berättade om de tomma ladorna och om bordet som inte bara var tömt utan som knappt fanns kvar.

Dessa tomma lador och det avskrapade bordet kommer vi att få höra mycket om framöver. Socialdemokraterna gick till val på att något höll på att gå sönder i Sverige. Det gick däremot inte till val på att göra några rejäla skattehöjningar för att finansiera en omedelbar reparation av det där trasiga.

Till skillnad från Olof Palme och Göran Persson bekräftade i och för sig Magdalena Andersson att det var rimligt att möta den ekonomiska kris Europa genomgått med en expansiv ekonomisk politik. Det skulle varit mycket sämre om regeringen hade prioriterat överskottsmålet högre än tillväxt och sysselsättning. Då hade arbetslösheten varit högre.

Men Magdalena Andersson svär med rätta över hur denna expansiva ekonomiska politik har sett ut. Den förra regeringen satsade på skattesänkningar som fått måttliga positiva effekter och som blir allt dyrare ju fler som arbetar och ju mer de tjänar. Om regeringen istället för skattesänkningar hade gjort satsningar på bättre infrastruktur, fler bostäder och bättre utbildning hade resurserna gjort mer nytta.

Det som var mest intressant med gårdagens pressträff var det Magdalena Andersson sa om överskottsmålet. Retoriken kring hur tidigare borgerliga regeringar har vanskött statsfinanserna har varit gemensamt för regeringarna som tillträdde 1982, 1994 och nu 2014. De ekonomiska recepten för att bli av med underskotten har dock varit helt olika.

År 1982 försökte man genom ökad tillväxt dra Sverige ur krisen. Det var inte mycket svångrem. Budgetunderskotten försvann men det dök upp nya problem. Inflationen blev för hög och konkurrenskraften försämrades.

År 1994 var det genom höjda skatter och försämringar i välfärden som Sverige skulle ta sig tillbaka till överskott. Det lyckades de med. Men det var en utdragen process och arbetslöshet och utanförskap permanentades på hög nivå. Sverige sköt en investeringsskuld framför sig.

Nu är det återigen ett nytt läge för den ekonomiska politiken. Magdalena Andersson har lösgjort sig från sitt Perssonska arv och brutit med hans doktriner. Hur det ska bli i stället är en öppen fråga. Förutsättningarna är helt annorlunda än både 1982 och 1994.

Sveriges kanske största problem är att de gemensamma investeringarna har varit för små. Sverige har vuxit ur sin 90-talskostym och behöver göra stora satsningar på bostäder och infrastruktur. Möjligheterna att göra sådana investeringar har aldrig varit bättre. Sverige kan låna pengar billigt och risken för att satsningar ska leda till en överhettad arbetsmarknad är minimal.

Arbetslösheten är stor i Sverige och rörligheten av företag och arbetstagare över nationsgränserna har ökat dramatiskt. Om det inte finns tillräckligt med svenska anläggningsarbetare för att bygga järnvägar står en rad europeiska bolag beredda på att ta dessa jobb.

För första gången på mycket länge kan det föras en intellektuell och hederlig diskussion om hur den ekonomiska politiken ska se ut. Jag hoppas Magdalena Andersson tar chansen att hitta en ny väg framåt.