Ska vi vara för evigt dömda att traska runt i pappersträsket av döende dagstidningar? Eller kommer kulturminister Alice Bah Kuhnke våga lägga grunden för ett nytt presstöd?
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) fick det hett om öronen direkt.
I går hölls den första interpellationsdebatten i riksdagen om vår tids kulturpolitiska ödesfråga, presstödet. Kommer kulturministern att tillsätta en ny, mer visionärt upplagd massmedieutredning? Eller är vi för evigt dömda att traska runt i pappersträsket av döende dagstidningar, alltmer cyniska mediehus samt en journalistkår så pressad att liknar en gammal vakthund som tvingats på knä.
Det är inte mycket kvar av den stolta tredje statsmakten.
De senaste två åren har över tusen fasta journalistanställningar försvunnit. Tisdagen var ännu en svart dag. Både TV4 och Expressen meddelade om nedskärningar. Arbetsrättsvidriga lösningar med bemanningsföretag har följt och osäkra anställningsformer ökar som aldrig förr. Resultatet har blivit räddare journalister, tilltagande publicistisk feghet och krympande lokaljournalistisk bevakning.
Tillsammans utgör förändringarna ett växande hot mot demokratin. Men i dagsläget är det ingen som vet om det går att rädda det svenska pappret, eller om det ens är önskvärt att göra det.
Det nya förslag till nytt presstöd som lades fram förra året, har fått mycket kritik. Kommitténs ledamöter förvägrades den förlängda tid som begärts och tvingades lappa och laga på det gamla presstödssystemet med rötterna i 1970-talet. Ordföranden Hans-Gunnar Axberger och de tre oberoende experterna såg sig därför tvungna att reservera sig. Förslaget, som ska börja gälla från och med 2017, anses redan hopplöst föråldrat eftersom det inte tar hänsyn till digitaliseringen – och egentligen inte heller till journalistikens innehåll.
Anledning till att vi överhuvudtaget har ett presstöd är ju att vi vill värna kärnan i demokratin, vars förutsättning är åsiktsmångfald. Någon sådan finns inte kvar i dagens Sverige, varken strukturellt, då några få koncerner dominerar ägandet, eller politiskt.
Därför är det problematiskt att fortsätta att ge stöd till föråldrade och föga innovativa medieföretag i stället för till journalistik.
Kulturministern borde åka på studieresa till Danmark, där ett uppdaterat presstöd har inneburit att man ger pengar till redaktioner, snarare än till ägare. För att komma ifråga för stöd måste vissa kriterier vara uppfyllda, samtliga handlar om kvalitet och mångfald. I Danmark finns inte heller något som gynnar pappret i förhållande till andra distributionsformer.
Min fasta övertygelse är att ett modernt mediestöd måste utgår från kvalitetsjournalistikens behov – oavsett publiceringsform. Ett presstöd som förvandlats till en näringspolitisk krycka åt en föråldrad bransch, uppfyller nämligen inte längre sitt demokratiska huvudsyfte.
Om några år kommer kanske det som återstår av de stora drakarna att av kommersiella skäl tvingas ägna sig åt helt andra saker än traditionell journalistik. Ska staten då stödja dem?
Jag tycker inte det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
