Stockholmssossarnas framtidskontrakt spelar på myter om att utsatta människor är lata.
I Stockholms tunnelbanevagnar gör Socialdemokraterna reklam för sitt framtidskontrakt. ”Ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag”, lovar finanslandstingsrådet Helene Hellmark Knutsson och oppositionsborgarrådet Karin Wanngård.
De ser proffsiga ut. Fulla av tillförsikt. Och det är exakt sådana människor deras budskap vänder sig till.
Stockholms socialdemokrater kommunicerar inte med samhällets mest utsatta när de skriver framtidskontrakt om ”socialbidrag” – eller försörjningsstöd som det faktiskt heter. Budskapet är snarare att samhällets välbeställda inte behöver oroa sig om Socialdemokraterna kommer till makten. Skattepengarna ska minsann inte gå till folk som latar sig.
Någon annan slutsats är omöjlig att dra av formuleringen i framtidskontraktet. Alla som någon gång tvingats söka försörjningsstöd – eller känner någon som gjort det – vet att villkoren är stenhårda. Du ska vara totalt barskrapad, och ofta kunna intyga det på närmast förnedrande sätt, innan samhället träder in.
Försörjningsstödet är den sista utposten i den svenska gemensamma välfärden, när alla andra möjligheter är uttömda. Att skriva ”ingen som kan jobba ska gå på socialbidrag” blir i den verkligheten bara semantik. Om Socialdemokraterna verkligen hade velat tala med samhällets mest utsatta – eller poängtera samhällets ansvar för dem – hade partiet formulerat sig annorlunda.
Då hade de lagt vikten vid rätten till ett jobb. Vid en välfärds- och utbildningspolitik som gör det möjligt. Alltså poängterat samhällets ansvar i stället för att peka ut de människor som tvingas gå på ”socialbidrag”.
Det verkar inte bättre än att Socialdemokraterna i Stockholmsregionen ägnar sig åt retorisk triangulering. Snart åtta år har gått med alliansregeringens “arbetslinje” – som i praktiken innebär att de som har det bra ska få mer och att de som har det dåligt ska få mindre. Tror inte längre Stockholmssossarna att solidaritet kan vinna val?
Nu spelar de på samma myter om att utsatta människor är lata som högern alltid har gjort. Det är ett utpekande och individualiserande perspektiv som helt bortser från sådant som strukturell diskriminering. Att kvinnor, rasifierade och funktionsnedsatta oftare än andra behandlas illa på arbetsmarknaden, till exempel.
Dessa myter om lathet drabbar inte bara samhällets mest utsatta – utan riskerar att slå tillbaka mot oss alla. Att bli sjuk eller arbetslös hör till livets gång. Att vara funktionsnedsatt på ett eller annat sätt är snarare norm än undantag. Om vi inte längre får vara de vi är, inte får uppleva livets toppar och dalar utan att definieras som snyltiga välfärdsplankare, är vi allihop illa ute. Då får vi ett samhälle som till slut ingen kan leva i.
Det borde vara en grundläggande socialdemokratisk insikt. Men i ett försök att kommunicera med de redan välbeställda anspelar Socialdemokraternas framtidskontrakt i stället på reaktionära föreställningar om ”socialbidrag”. Ridå.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
