Är Trumps framgångar sista striden för den vita manliga revanchismen?
»A working class hero is something to be«, sjöng John Lennon. Men han hade knappast en figur som den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump i tankarna.
Ändå är det så många ser honom. Med basebollkepsen som markör.
I slutet på sextiotalet tillbringade jag sommarlovet hos min faster i San Francisco. USA skakades av Vietnamkriget, ungdomsuppror och våldsamma rasmotsättningar. Jag höll till i hippiekvarteret Haight-Ashbury, sålde den radikala studenttidningen Berkely Barb och hängde med antikrigsgrupper.
Vi ett tillfälle deltog jag i en liten demonstration utanför en fabrik som tillverkade napalmbomber. Vi satt fredligt vid ett hopfällbart bord med våra plakat.
Plötsligt ljöd fabriksvisslan, det var lunch och arbetarna strömmade ut. Inte för att diskutera, utan för att överösa oss med stenar, grus, tomater och allt vad de kom åt att kasta över fabriksstängslet. Sedan lommade de tillbaka till jobbet.
För mina kamrater var detta inget konstigt. De var vana. Men med mina svenska blå ögon var det något som inte stämde: Måste inte arbetarna vara på vår sida om det ska bli någon förändring?
Det var i USA som de första fackföreningarna föddes och det finns en historia av dramatiska klasstrider, men någon samlad arbetarrörelse med ett parti av socialdemokratisk modell har aldrig funnits. För arbetare har Demokraterna varit det närmaste och mest naturliga valet.
Men sedan sextiotalet har väljarmönstret och befolkningssammansättningen förändrats. En avgörande händelse var när Demokraterna »gav bort« den amerikanska södern till Republikanerna, som president Lyndon Johnson sade när han skrev under medborgarrättslagarna som avskaffade rassegregationen.
Några år senare kunde republikanen Richard Nixon väljas till president genom att mobilisera vad han kallade ”den tysta (vita) majoriteten”.
I slutet av sjuttiotalet lockade republikanen Ronald Reagan med sin optimism, enkla slagord och charm över många tidigare demokratiska väljare. Reagandemokrater blev ett begrepp.
Frågan är om vi är där igen. Ska valet i november avgöras av Trumpdemokrater – vita arbetarklassväljare som i misstro mot det politiska systemet röstar på den mest arbetar- och fackföreningsfientliga kandidaten i landets historia?
I veckan visade en mätning från CNN att 60 procent av de vita arbetarväljarna överväger att rösta på Donald Trump mot 29 procent för Demokraternas Hillary Clinton
Klart är att en viktig del av Demokraternas tidigare kärnväljare bytt sida – och därmed ser ut att fullfölja den process som inleddes med Nixon och fortsatte med Reagan.
En avgörande skillnad är att medan dessa vita arbetarröster räckte för att föra Nixon och Reagan till presidentposten, är de förmodligen inte tillräckligt många för att avgöra valet denna gång.
USA har förändrats. Fler har högre utbildning, men framför allt demografiskt. Demokraterna tappar vita manliga väljare men lockar det växande Amerika, med starkt stöd bland kvinnor, svarta och latinos.
När Trump säger att han vill göra Amerika starkt igen är det kodord för vit, manlig revanschism. Sista striden, kanske.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
