Debatt Trump och Musk dansar tango över resterna av den liberala samhällsmodellen som vi känner den, skriver Johan Sjölander.
Bromancen mellan Elon Musk och Donald Trump är en så mörk och tydlig bild av vår tid. Den gränslösa kapitalisten och den gränslösa populisten kramar om varandra och bara kör. Och även om de gör det under frihetens flagg, är det liberalismen som är den stora förloraren.
Låt oss vara ärliga med en sak. Vi är alla skyldiga liberalismen mycket. Denna frihetsideologi med rötter i upplysning och modernitet har varit med och lagt grunden för demokrati, kvinnors rättigheter, individuella friheter, mycket av det som är kärnan i vårt sätt att leva.
Men liberalismen mår inte särskilt bra. Till stor del har den blivit sin egna värsta fiende. Trumps seger i presidentvalet sätter detta i blixtbelysning.
Det paradoxala är att populister som Trump förstår detta fullt ut. Han vet att folk behöver mening.
Det ger alla som älskar liberalismens goda arv anledning att både frukta och tänka om. Francis Fukuyama utmålar i sin Missnöjets tid nyliberalismen som den liberala demokratins stora fiende. Det innebär inte att akademikern som efter Berlinmurens fall förutsåg historiens slut har gått och blivit vänster. Men han ser världen som den ser ut. Ser hur klyftor och en globalisering på speed på sikt gör hela det liberala projektet omöjligt.
Jag skulle säga att det dessutom går djupare än så. Det handlar inte bara om ekonomi. Det finns också något som handlar om gemenskap, moral, samhälle, hur vi förhåller oss till varandra som människor. Det nyliberala ekonomiska systemet fostrar människor till iskalla individualister, vi tvingar fram någon typ av jag-jag-jag-samhälle där det gemensamma blir en omöjlighet.
Redan Adam Smith förstod att en ohämmad egoism var ett hot mot den fria marknadsekonomi han ändå förespråkade. För till slut kommer folk bete sig som Trump. Som Musk. Förstå att reglerna bara finns där så länge du själv bryr dig om dem.
Det paradoxala är att populister som Trump förstår detta fullt ut. Han vet att folk behöver mening, erkännande, tillhörighet, en känsla av gemensam riktning. Han är som gamla tiders furstar som vet hur man spelar sitt folk. Ge dem fiender i form av en vänsterliberal adel som svikit och skor sig. Ge dem bröd och skådespel. Inkludera dem under ett stort vi, med dig själv som solklar ledare.
Och hela grejen med liberalismen var att kasta av sig oket av just den gamla tidens furstar. Nu rusar vi huvudlöst tillbaka mot ruta noll. Ska vi kunna vända detta måste liberalismen räddas från sig själv.
När Olaf Scholz gjorde det enda rätta och kastade ut sin liberale finansminister var det någonstans för att han förstod detta. Även om det innebär regeringskris, nyval och eventuellt ett maktskifte. Därför att en växande högerpopulismen inte kan besegras utan en politik som ger vanligt folk högre pensioner, bättre reallöneutveckling, påtagliga materiella förstärkningar av den egna levnadsstandarden. Det handlar om plånboksfrågor men det handlar också om moral, om erkännande och respekt. Om rättvisa, för att uttrycka sig enkelt.
Det här borde inte vara en omöjlig liberal insikt. Att släppa taget om Ayn Rand och istället söka sig tillbaka till de mer socialliberala rötterna inget stort steg att ta. Det går ju mycket väl att hålla fast vid att människor har rätt till sitt egna rum, men erkänna att vi också behöver ett gemensamt, där vi tar hand om varandra.
För alternativet till detta är inte en ny centristisk storhetstid. Alternativet är Trump och Musk som dansar tango över resterna av den liberala samhällsmodellen som vi känner den. Till tonerna av en melodi vi hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Johan Sjölander, chef för Tankesmedjan Tiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
