Trumps agerande är en spegelbild av Putins syn på världen

Ser vi en återgång till den värld av intressesfärer som upprättades efter 1945? Det frågar sig Håkan A Bengtsson.

Tre år efter Rysslands angrepp mot Ukraina har det säkerhetspolitiska läget försämrats ytterligare. Chocken efter den ryska attacken 2022 ledde ju sedan till att Sverige blev medlem i Nato. Beslutet fattades under stor brådska. Det fick en bred uppslutning och Nato uppfattades som ett en trygg hamn i en ny och mer osäker global värld. Nato är en unik framgångsrik allians som i hög grad haft USA som ankare. Men inget varar för evigt. Mycket tyder på att det vi tidigare tog för givet nu snabbt faller samman.

För efter Trumps tillträde har läget blivit oroande och akut. USA är på konfrontationskurs med Europa. Nato skakar i sina grundvalar. Trump vill ta över Grönland (som har ett stort mått av självstyre) från Danmark. Om nödvändigt med militära medel. Det faktum att Danmark är medlem i Nato verkar inte bekymra honom. Allt detta visar hur absurd och oroande situationen är. Trump vill också se Kanada som en kommande amerikansk delstat. Och han vill fördriva palestinierna och göra Gaza till ett amerikanskt semesterparadis. 

I själva verket tänker den nya amerikanska högern och de ryska nationalisterna på samma sätt.

Den amerikanske presidentens agerande är en spegelbild av Putins syn på världen. Den råa makten talar. Det kan vara en återgång till den värld av intressesfärer som upprättades efter 1945 och som innebar att de gjorde upp över en rad länders huvuden. Det är detta Ryssland eftersträvar och kanske också det nya USA tänker sig. Och nu träffas Ryssland och USA i Saudiarabien för att inleda en normalisering av relationerna.

Synen på Europa förenar alltså Trump och Putin. I själva verket tänker den nya amerikanska högern och de ryska nationalisterna på samma sätt. Europa framställs av båda som degenererat och omoraliskt, svagt och splittrat. 

Vicepresidenten JD Vances tal på säkerhetskonferensen i München var därför inte överraskande. Även om det var så uppenbart konfrontativt. Han menar alltså på fullt allvar att hotet mot demokratin i Europa inte kommer från Kina eller Ryssland, utan inifrån Europa självt. Det vill säga från de europeiska politiker och företeelser Vance och Trump ogillar. Mycket är förstås förvridna bilder. Udden mot den politiska eliten, som det heter. Däremot gillar Trump ytterhögern i Europa, som AfD i Tyskland och Italiens bröder som nu styr i Rom. Så lyder propagandan från Washington 2025. Detta sagt av en politiker som är vicepresident åt Donald Trump som försökte stjäla valet 2020, uppmuntrade stormningen av Kapitolium i januari 2021 och benådade 1 200 av våldsverkarna. Hotet mot demokratin, någon?

Detta är förstås otillständigt. Men också djupt oroande. Är USA i praktiken allierad med det högerextrema Europa? Extremhögern i USA som nu styr (och för den delen också högerradikala partier i Europa) har samma antieuropeiska världsbild som Putin.

Det hedrar den tidigare kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson att han varit så tydlig i kritiken mot JD Vance. Detsamma gäller också den tidigare moderate statsministern Carl Bildt och moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark. Och många andra europeiska politiker har varit såväl tydliga som distinkta. Men statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard talar lågmält. Den välvilliga tolkningen är att de vill undvika alarmism. Eller bottnar tonfallet i en insikt om att den trygghet Natomedlemskapet (länge ett viktigt moderat projekt) representerade nu framstår som ett gungfly?

En annan möjlig tolkning är att Moderaterna har ett samarbete med Sverigedemokraterna och därför tvingas lägga band på sig. Detta är ju ett parti med en sedan länge kluven hållning till Ryssland och därmed också till USA:s kritik mot Europa. Jimmie Åkesson sa visserligen i Agenda i söndags att han inte delar USA:s bild att det säkerhetspolitiska hotet mot Europa inte kommer från Ryssland och Kina. Men han sa också att kritiken mot Europa var något han instämde i: ”Det där behövde vi höra”. 

Den säkerhetspolitiska krisen och osäkerheten är uppenbar och högst reell. Medan Ryssland och USA träffades i Saudiarabien för att normalisera relationerna, möttes några av de tunga europeiska ledarna i Paris. Sverige var inte med. Och i Sverige har utrikesutskottet precis mötts, som vanligt under tystnadsplikt. Det går att ta på oron. Utrikesministern däremot slår fast att USA står bakom Natos artikel 5 om ett ömsesidigt försvar av medlemsländernas territorium. Vi får väl se. En mer krass och realistisk tolkning är att den ordning som etablerades efter 1945, och som genomgick en förändring 1989, nu är historia.

Något nytt håller på att växa fram. Stormakterna vill öka sitt inflytande i olika delar av världen, Kina i första hand i Asien, USA främst i sitt närområde och Ryssland i och över delstater och länder som fram till 1989 stod under Moskvas kontroll. Allt detta innebär i förlängningen en ökad risk för små och stora krig. Sverige är inte hotat idag. Men det är inte omöjligt att framtida konflikter också kommer involvera och påverka Sverige. Sveriges säkerhetspolitiska läge är redan mer prekärt och osäkert efter Rysslands angrepp på Ukraina. Och det är inte heller säkert att allt återgår till det ”normala ” efter Trumps presidentskap, vi kan rentav bevittna en bestående politisk regimförändring i USA. Och Trumps agenda är på hemmafronten omvälvande, ja revolutionär. 

I det här läget behöver EU samla sig politiskt, socialt, ekonomiskt och försvarspolitiskt. Hur detta nya Europa ska ta form blir en viktig och avgörande politisk uppgift under kommande år. Allt detta är avgörande för Europa, våra länder och våra demokratier.

Jag noterar de som redan nu talar om en samlingsregering i Sverige, som under andra världskriget. Där är vi inte ännu. Däremot finns behov av nationell samling för Sveriges säkerhet, en rättsbaserad internationell ordning där den starkes makt inte får diktera villkoren och tvinga andra till underkastelse, inte minst för att försvara och värna demokratin.

De politiska partierna bör och måste kunna ha olika syn på grundläggande ekonomiska frågor, skatter och välfärd. Men det vore djupt olyckligt om det elände som kommit med Trump får fäste även här i Sverige och i Europa. Dessvärre ser vi många sådana tecken runt om på den europeiska kontinenten. Det är tecken i skyn som passar in i Putins narrativ och nu också Trumps politiska berättelse. Det skapar en splittring som ytterst gynnar dagens nya globala autokrater.  Det är här en statsminister i detta lilla land i Norden skulle kunna träda fram. Om Ulf Kristersson bara kunde. Om han ville.