ledare Moderaterna kanske inte spricker som parti, men tappar i varje fall väljare åt båda håll. Inte undra på att ångesten griper omkring sig i partiet, skriver Håkan A Bengtsson.
Det knakar i borgerlighetens fogar. Två av allianspartierna utgör numera ett motvilligt regeringsunderlag till den rödgröna regeringen. De två andra allianspartierna befinner sig däremot i renodlad opposition. Medan opinionsvindarna blåser Ebba Busch Thors väg har Ulf Kristersson det motigare. Moderaterna backar och Sverigedemokraterna är återigen större i opinionsmätningarna. Man ska ta opinionsmätningarna med en nya salt. De svänger hit och dit och det går upp och det går ned.
Moderaternas problem hänger på kort sikt samman med Ulf Kristerssons misslyckade försök att bilda regering. Kristersson hade en offensiv ansats redan från början. De rödgröna skulle bort, alliansens ta över. Men det var vara en väsentlig och avgörande detalj som ställde till det för Kristersson: de rödgröna var ett mandat större. Något såväl Liberalerna och Centern förklarat skulle göra det svårt att bilda en alliansregering (eftersom den krävde aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna). Men Ulf Kristersson körde på ända in i kaklet och så gick det som det gick. Annie Lööf och Jan Björklund ville pröva möjligheten att locka över Miljöpartiet, men enligt samstämmiga uppgifter avvisade Kristersson den möjligheten. Alternativet att bilda en M-KD-regering med acceptans och stöd av Sverigedemokraterna föll till sist.
Det är lätt att vara efterklok. Men i politiken är önsketänkande ofta vilseledande och matematiken för det mesta obeveklig. Nu är Ulf Kristersson besviken. ”Man gör inte slut per telefon efter 15 års äktenskap. Faktiskt.”, säger han i Sveriges Radios dokumentär om spelet kring regeringsbildningen.
Så vad händer nu med Ulf Kristersson? Jag har aldrig blivit klok på honom. Som MUF-ordförande var han framgångsrik och enormt energisk. Hur kunde det komma sig att han avsattes under dramatiska former? Istället tog Fredrik Reinfeldt över som MUF-ordförande. Reinfeldt blev sedan moderaternas mest framgångsrika partiledare i modern tid. Det ser dystrare ut för Ulf Kristersson. Är det något i den taktiska och strategiska fingerfärdigheten som fattas? Torbjörn Nilsson formulerade sig som vanligt träffsäkert i Expressen: ”Bäst i klassen – men sitter han året ut?”
Kanske säger detta något om varåt åt det lutar. Det lutar kort sagt åt höger.
En del av partiet verkar luta åt någon form av stöd från eller samarbete med Sverigedemokrater? I några kommuner är det samarbetet redan ett faktum. Vilket inte direkt underlättade dialogen med Centern och Liberalerna.
Därför ligger Alliansen i spillror. Och borgerligheten har idag inget självklart centrum. Allt detta skapar nu betydande fantomsmärtor i Moderaterna. I Svenska Dagbladet varnar den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte för att moderaterna kan bli ett 15-procentparti – ”eller värre”. På den nivån låg moderaterna från 1930-talet till slutet av 1970-talet. Högern hade hamnat på fel sida om historien, allt sedan rösträttsstriden då moderaterna stretade emot demokratisträvandena.
Moderaten Schultes recept är ”tuffare” samhällskritik, ”omfattande” skattesänkningar och ”marknadsekonomiska” strukturreformer. Samt mer pengar till polisen och militären. Jag behöver kanske inte tillägga att han också ställer kravet på ”stopp för asyl och icke-självförsörjande anhöriginvandring tills de allvarliga integrationsproblemen är åtgärdade”. Kanske säger detta något om varåt åt det lutar. Det lutar kort sagt åt höger.
Moderaternas frammarsch under Gösta Bomans ledarskap på 70-talet byggde på att högern breddade väljarbasen. Det gamla överklasspartiet gjorde betydande inbrytningar i medelklassen. Framburen av den nyliberala vågen blev moderaterna det största borgerliga partiet och övertog ledartröjan från Centerpartiet.
Moderaterna konkurrensutsätts nu på flera fronter. En gång var högern ensam på den högerkanten. Många moderater verkar snegla åt att framtiden ligger att följa Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i spåren. Andra moderater är oroliga för att Centern och Liberalerna tar patent på liberalismen. Historiskt har partiets jämkat samman dessa ideologiska poler i ”liberalkonservatismen”. Men det är betydligt svårare efter Fredrik Reinfeldts ”nya moderater”. Det är svårare efter att Sverigedemokraterna kommit med i bilden. Det är inte lättare när Ebba Busch Thor tar position på högerflanken. Det blir inte heller lättare av att Annie Lööf tar över gamla moderata nyliberala positioner.
Lyckas Ulf Kristersson gå spagat i detta nya politiska landskap? Politiken är visserligen det möjligas konst. Men eftersom borgerligheten i dag i centrala idéfrågor spretar åt så olika håll håller jag det för synnerligen osannolik. Det är troligare att Moderaterna kanske inte spricker som parti, men i varje fall tappar väljare åt båda håll. Inte undra på att ångesten griper omkring sig i det Moderata samlingspartiet efter att Ulf Kristersson offensiva satsning kraschade in i kaklet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
