HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det brittiskt tema.
Patrick Radden Keefes Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland är kanske inte det definitiva bokslutet, det finns fortfarande så mycket som är outrett och oklart. Jag har skrivit om boken förut, men det är en unik journalistisk bragd och en omistlig dokumentation av ”the troubles”, det lågintensiva men ständigt närvarande inbördeskriget som satte scenen för nordirländsk och brittisk politik under flera decennier. I mångt och mycket genom våld och dödande, bomber och avrättningar. Historien går aldrig i repris rakt av. Ändå är de senaste veckornas våld på Nordirland oroande nog. Brandbomberna på Belfasts gator minner onekligen om de där åren.
De historiska rötterna till konflikten kan sökas ända tillbaka till den anglonormandiska invasionen av Irland på 1100-talet och att Irland sedan tidig medeltid styrdes av den engelske kungen och sedan i union med Konungariket Storbritannien. 1921 fick Irland efter lång blodsutgjutelse och hårt brittiskt motstånd sin frihet, men stora delar provinsen Ulster förblev brittisk och blev Nordirland. I år har alltså hundra år gått. En symbolik som nog inte ska underskattas i sammanhanget.
Den mer näraliggande bakgrunden är emellertid begravningen i juni förra året av Bobby Storey, som var en av de centrala aktörerna inom militära IRA under inbördeskriget. Mer än 2 000 personer bevistade begravningen, varav flera ledande seniora IRA-medlemmar och Sinn Féin-politiker. Självklart var Gerry Adams en av huvudpersonerna och höll tal till Bobby Storey. Gerry Adams har alltid förnekat att han ingick i den högsta ledningen för IRA. Vilket han faktiskt var om man ska tro Fadden Keefes bok och många andra vittnesuppgifter, även från tidigare IRA-medlemmar. Kritikstormen mot den olagliga begravningen var omfattande. Den var ju ett uppenbart brott mot de rådande coronarestriktionerna. Men det blev inget rättsligt efterspel. Vilket ytterligare underblåste missnöjet. Det går inte heller att komma ifrån den historiska laddningen.
I Social Europe påminner Robin Wilson om att Europa har haft sina svåra och våldsamma etniska konflikter långt innan Jugoslaviens sönderfall, som på Cypern, Korsika, i Baskien och – i Nordirland. I spänningen mellan separatism och assimilation är vi många som bär en förhoppning om att religiösa grupper ska kunna leva sida vid sida och lära av varandra i en process präglad av ömsesidig respekt. Där grunden ändå måste vara individens rättigheter och frihet, snarare än gruppernas överhögheter över de enskilda medlemmarna i gruppen. Nordirland utgör därvidlag fortfarande ett negativt exempel. Än i dag finns det mer än etthundra så kallade fredsmurar och andra barriärer som skiljer de religiösa grupperna åt. Vi lever i en tid som präglas av ett antingen – eller. Robin Wilson påminner om att vi ändå måste sträva efter att lägga till ett och mellan antingen – eller.
Medlemskapet i EU och den fria rörligheten kylde förstås ner konflikten. I praktiken var gränsen mellan Irland och Nordirland en chimär. Att de två skulle bli ett var inte längre en lika akut fråga. Den mest svårlösta frågan i brexitförhandlingarna var alltid om gränsen mellan Irland och Nordirland skulle komma tillbaka när Storbritannien lämnade EU, vilket ingen ville eftersom det skulle underblåsa konflikten än en gång och ännu mer. Här fanns inte riktigt något och mellan antingen – eller.
För att få igenom ett avtal valde Boris Johnson att acceptera att tullkontrollerna i stället lades mellan Nordirland och Storbritannien. I praktiken är Nordirland därmed fortfarande en del av den inre marknaden. Långsiktigt är det nog ingen hållbar lösning. I förlängningen öppnar det med stor säkerhet på sikt för en införlivning av Nordirland i Irland. Den protestantiska sidan känner sig därför djupt sviken av den brittiska regeringen, deras tidigare givna och trogna bundsförvant. Vilket skapar grogrund för ett aggressivt agerande på den kanten.
Industrialismen föddes i England. Liberalismens idéer formades i Skottland. Nu är detta ett avindustrialiserat land. Ett land präglat av avregleringar och privatiseringar.
2021 kan också av andra skäl visa sig vara ett betydelsefullt år när det kommer till Storbritanniens framtid. Om några veckor genomförs flera viktiga val runt om Storbritannien. I Skottland har nationalistpartiet SNP lovat att få till ännu en folkomröstning om självständighet om de vinner valet, med brexit som ett nu tillkommande argument. Skottland röstade emot att lämna den Europeiska unionen.
Nicola Sturgeon som leder nationalistpartiet SNP och är Skottlands försteminister har agerat skickligt och smart. Hon hamnade i konflikt med sin företrädare Alex Salmond, som, efter anklagelser om sexuella trakasserier som han i och för sig friades från i rätten, har bildat ett nytt självständighetsparti, Alba, med samma krav som SNP. Sturgeon i sin tur anses ha spelat taktiskt för att befria sig från sin gamla överrock Salmond, men har överlevt och skakat av sig anklagelserna. Alba är inte heller något hot mot SNPs maktställning och kravet på en ny folkomröstning eftersom valet till det skotska parlamentet är proportionerligt till skillnad från valen till underhuset i London.
Den nationella frågan har förstås flera olika bottnar, men delar och utmanar partier både till höger och vänster. Och den påverkar inte minst hur de stora partierna agerar och förändrar spelplanen för såväl Labour som Tory.
I det kommande fyllnadsvalet i Hartlepool är detta särskilt uppenbart. I en del av den så kallade ”röda muren” i detta gamla industribälte i norra England som alltid dominerats av Labour gjorde Tory vid förra valet betydande inbrytningar. Det finns här ett missnöje med den ekonomiska och sociala utvecklingen i regionen.
Till detta kommer en utbredd misstro mot eliten i allmänhet, särskilt den långt borta i London och även mot Labour nationellt. Och icke att förglömma fanns det här ett mycket starkt stöd för brexit. I Hartlepool röstade 70 procent för ett utträde ur EU. Visserligen vann Labour i parlamentsvalet Hartlepool 2019. Men då ska man komma ihåg att 25 procent röstade på ”Brexit Party”. Var lägger de sin röst i år?
Det blir inte heller lättare för Labour att Mike Hill avsade sig sin plats i underhuset efter anklagelser om sexuella trakasserier. Opinionsmätningar antyder att Tory kan vinna fyllnadsvalet i denna tidigare så säkra Labourvalkrets. Labour skickar nu alla sina tungviktare till Hartlepool, väl medvetna om vad som står på spel. Och dessutom ställer Labours tidigare parlamentariker Thelma Walker upp som kandidat för det nybildade Northern Independence Party, ett demokratiskt socialistiskt parti som vill ha oberoende stat under namnet ”Northumbria!”. Som om det inte räckte med Nordirland, och att många i Wales och Skottland vill frigöra sig från makten i London.
Inte undra på att även Labour nu försöker hitta ett politiskt ackord som knyter an till någons slags nationell berättelse eller åtminstone ”patriotism”. Frågan är vilken nationalism. George Orwell skiljde ju på sin tid på patriotism och nationalism, den förra beskrev han som mjuk och inriktad på försvar och den senare som expansiv och aggressiv. I New Statesman skriver Rachel Reeves om Labours sökande efter ”a national story”. Och även Keir Starmer har försökt att muta in Labour i det här spänningsfältet mellan nationalism och patriotism.
Men kanske handlar det också om att de brittiska ekonomiska utmaningarna och tillkortakommandena kanaliseras i ett sökande efter nationella symboler och uttryck, eller en vilja att återvända till något slags ursprung, hur långsökt det ibland än kan tyckas vara. Glöm inte att det finns sådana uttryck också här i Sverige, i såväl Jämtland som Skåne.
I grund och botten handlar det om att Storbritannien inte har lyckats erbjuda bättre livsvillkor för alla sina medborgare, särskilt efter finanskrisen 2008. Tillspetsat kan sägas att Storbritannien blivit ett land av hedgefonder och cafékedjor.
Men också ett land som i allt mindre grad erbjuder sina medborgare bättre livsvillkor, bra jobb och vettiga löner, särskilt drabbar detta de unga. En sådan utveckling riskerar i det långa loppet att leda till att landet och samhället faller itu. Kan Storbritannien återuppfinna sig själv som land och union? Hålla ihop och låta delarna ha ett stort mått av frihet. Och att skapa och sedan kunna fördela i högre utsträckning än i dag.
Industrialismen föddes i England. Liberalismens idéer formades i Skottland. Nu är detta ett avindustrialiserat land. Ett land präglat av avregleringar och privatiseringar. Finanskrisen slog hårt mot detta land så beroende av finansiella tjänster. 2009 minskade BNP med 4,1 procent. Landet hade inte hämtat sig riktigt innan pandemin slog till, särskilt hårt i Storbritannien; dödstalen är höga. Och förra året backade BNP med hela 10 procent.
Boris Johnson och Tory försöker knyta an till ett slags”One Nation”-konservatism och hoppas på att riva ner den röda muren en gång för alla. Labour har numera sina starkaste fästen i de stora städerna. Borgmästarvalet i London den 6 maj är klocksäkert en Labourseger.
Labour som varit mer positivt till EU och internationella samarbeten försöker samtidigt hitta en nationell berättelse efter brexit i linje med vänsterns klassiska patriotism. Men det ser rätt dystert ut. Något återtåg i Skottland ligger inte inom möjligheternas gräns. En gång var även Skottland ett Labourland. Men en seger i Hartlepool skulle ändå ge Keir Starmer lite andrum.
Keir Starmer var ganska framgångsrik i början. I jämförelse med den rörige Boris Johnson framstod han som koncis och seriös i underhusets debatter. Han var också som tydlig en kontrast till den slutne Jeremy Corbyn. Han var helt enkelt något annat än sin företrädare. Mer trovärdig. Mjuk vänster. Inte dogmatisk. Och ett tag såg det ut som att han skulle kunna ge Boris Johnson en match. Men sedan vände det.
Länge var pandemihanteringen ett sänke för regeringen, men sedan vände Johnson vaccinationen till ett trumfkort för hans konservativa regering. Nyss hade Starmer höga förtroendesiffror, Johnson var i kris. Nu har allt detta vänt till sin motsats. Det går inte heller att komma ifrån att Keir Starmers politiska erfarenhet är tämligen begränsad. Efter endast fem år i underhuset blev han partiledare. Tage Danielsson i all ära. Men att han hellre ville ha en glad amatör i politiken, var det nog ett av hans sämsta råd till de politiska partierna.
Sedan är Boris i och för sig en svår motståndare. Han är ohederlig och opålitlig, och har ett uppfinningsrikt förhållningssätt till sanningen. Han är tämligen svår att karakterisera. Har inga särskilda känslobindningar till olika politiska positioner och åsikter, det vill säga han kan ändra sig snabbt. Han framstår ibland som en pajas. Men har haft en stor förmåga att knyta an till väljarna. Han är en politisk överlevare. En intellektuell drönare som kan tyckas hämtad direkt från någon av PG Woodhouses många romaner. Även de böckerna lever ju vidare år från år. Så ett tag till kommer Boris Johnsson nog att kunna simma i den brittiska politiken utan att bli blöt.
Men. I politiken är en vecka en lång tid. Och det är fortfarande några veckor till valen i Storbritannien den 6 maj. Och det är faktiskt flera år till nästa parlamentsval.
Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
