debatt På mitt skolbibliotek har jag varit socialarbetare, kurator, lärare, psykolog, medmänniska och mamma. Eleverna kommer till mig och berättar om hur det är att vara ung idag. Deras historier är ofta alltför tunga att bära, skriver bibliotekarien Soledad Cartagena.
Jag har skrivit om det tidigare. I ett debattinlägg i ETC från 2015 med rubriken »Varför känns det ibland som att jag arbetar på socialen, inte på bibblan?« skrev jag om stöket på folkbiblioteken som var en het potatis då. Då, som nu, beskylldes bråken på de så kallade »invandrarungdomarna« i särskilt utsatta områden. Då bodde jag i Stockholm, nu i Göteborg.
I ett Göteborg där bilar brinner.
Jag har arbetat som skolbibliotekarie på en gymnasieskola i centrala Göteborg med just de ungdomar som kommer från Bergsjön, Angered och Frölunda.
Göteborgs kommun är en av Sveriges mest segregerade och ojämlika kommuner samtidigt som kommunpolitikerna, makthavarna, de kommunala cheferna och den kommunala förvaltningen är påtagligt homogen.
På mitt skolbibliotek har jag varit socialarbetare, kurator, lärare, psykolog, medmänniska och mamma. Eleverna kommer till mig och berättar om hur det är att vara ung idag. Och det är tufft. Särskilt om du heter Mohammed, Fatima, Jorge och bor i områden som Lövgärdet, Bergsjön eller Angered.
Efter en föreläsning om kränkningar sitter jag med en 16-åring som gråtande berättar att hon blivit gruppvåldtagen.
Efter en föreläsning om kränkningar sitter jag med en 16-åring som gråtande berättar att hon blivit gruppvåldtagen.
Hon vill inte polisanmäla eftersom hon bor granne med sina förövare. Dagen efter frågar en elev mig vad han ska göra när han misstänker att en kompis säljer knark i centrum.
Vad säger jag till elever som tycker att vuxna är dumma i huvudet som blundar för den öppna knarkförsäljningen eller droganvändandet på skolan? Eller till killen som åkte med sina 16-åriga kompisar till Spanien för att köpa sex och bli av med sina oskulder?
Det finns inga ord att säga till honom som på väg över Medelhavet till Europa förlorat halva sin familj.
Hur kan jag hjälpa henne, som drar runt på stan och sover på parkbänkar för att hon har blivit osams med mamma?
Till de som inte kan sova, äta eller skratta för att de har fått ett utvisningsbeslut är det bara politiker som kan komma med tröstande ord.
Jag tänker på 17-åringen som bad mig hjälpa honom att skaffa ett sommarjobb för att hjälpa sin mamma ekonomiskt. Eller de som bodde så trångt att läsa läxorna hemma var inte möjligt. De heter Mohammed, Fatima, Jorge men är alla födda i Sverige.
Jag blir inte förvånad att bilar brinner och jag lyssnar gärna men det blir tungt i längden för en maktlös skolbibliotekarie att bära alla dessa historier från personer som knappt börjat sina liv.
Soledad Cartagena är bibliotekarie på folkbibliotek och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
