Turkiet, 1984

I början av april tillbringade jag en vecka i Istanbul för att på nära håll studera yttrande- och pressfriheten i landet. Mitt första besök gick till nättidningen Bianet, som drivs bland annat med stöd från svenska Sida. I redaktionen, huserad i Beyoglu i centrala Istanbul, var det är lätt att känna igen sig både i trångboddheten och i de udda stolarna.

Bianet startades 1996 som ett svar på den ökade mediekoncentrationen och det akuta behovet efter en oberoende och fri media i Turkiet. Nadire Mater, mångårig journalist och en av tidningens grundare, berättar om den ständiga självcensuren som är en självklar del i många tidningsredaktioners och journalisters arbete. En ännu allvarligare begränsning är lagen om terrorbekämpning, TMY, berättar hon.

Under en enda månad, mars 2011, har minst sex journalister, författare och publicister gripits av polisen enligt TMY. Enligt lagen kan en journalist gripas och få mångåriga fängelsestraff enbart för att ha skrivit om PKK, då rättsväsendet anser att artikeln är att betrakta som propaganda och inte en nyhet.

När nu Turkiet återigen är på tapeten i svenska medier handlar det ännu en gång om inskränkningar i yttrande- och pressfriheten. Nyligen dömdes Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk, i ett skadeståndsmål. Vid det här laget är bakgrunden välkänd.

I en intervju gjord med honom i Schweiz 2005, sade han att ingen i Turkiet vågar prata om mordet på miljoner armenier och tiotusentals kurder. Nu ska han betala motsvarande 25 000 svenska kronor till några medborgare som känner sig kränkta i sin turkiskhet. Domen har stort symbolvärde. Fortsatt självcensur är att vänta.

Med 58 fängslade journalister ligger Turkiet på en första plats i en sorts skammens världsmästerskap. Då utan att ha räknat in alla de journalister som har mördats eller är försvunna. För drygt ett år sedan fällde Europadomstolen Turkiet för att ha fängslat en chefredaktör och censurerat fem tidningar.

I slutet på mars i år greps journalisten och författaren Ahmet Sik för en bok som han inte ens hunnit publicera. Nu räknas det som ett brott att ha bokmanuset nerladdat i sin dator. I boken kartlägger Ahmet Sik kopplingar mellan polisen och den islamistiskt orienterade “Gülen rörelsen” som stöder den sittande AKP-regeringen – och som dessutom har kopplingar till flera högt uppsatta polischefer.

Just gripandet av Ahmet Sik samlade många i Turkiet i en proteströrelse för yttrande- och pressfrihet. Förmodligen intensifierades protesterna av det turkiska rättsväsendets påståenden om att Ahmet Sik har kopplingar till det stora Ergenekonmålet; en härva av gripanden och rättegångar för att komma åt ”den djupa staten“. I vilket fall påminner läget för journalister och författare i landet just nu om Orwells 1984.

Det är lätt att känna både förtvivlan och hopplöshet när det gäller Turkiet. Många gånger förr, sedan min barndom i militärkuppens dagar på 1980-talet, har jag sökt efter tecken på förändring. Och visst, emellanåt har det ljusnat. Men det känns som att principen är två steg framåt ett steg bakåt.

Första gången Turkiet ansökte om EU-medlemskap visade almanackan 1963. Tanken hisnar. Vad hade egentligen hänt om Turkiet fått gå med då? Hade militärkupperna inte ägt rum? Förtrycket av kurder och andra minoriteter upphört? Det är svårt att veta.

Vad som är säkert är att motståndarna mot ett turkiskt medlemskap i dag är fler än på många år. Både Sarkozy och Merkel har satt sig på tvären. Deras argument kan närmast beskrivas som islamofobiska och främlingsfientliga. Men även för oss som är antirasister och för ett turkiskt EU-medlemskap återstår frågor om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Hur förhålla sig till Turkiet?

Under våren har demokratiska revolutioner flammat upp i Nordafrika. Då och då har kommentatorer hänvisat till Turkiet som ett muslimskt mönsterland – ett exempel på att det går att förena islam och demokrati. Men då förmår man inte se de demokratiska problem som lever kvar i dagens Turkiet.

Sverige och EU bör självklart hålla dörren öppen för Turkiet. Men det måste vara möjligt att mota islamofoberna i grind och samtidigt sätta press på den turkiska regeringen att garantera landets medborgare grundläggande fri- och rättigheter. Då duger det inte att en författare kan fängslas för en bok som inte ens är utgiven.