Turkiet förtjänar en rättvis behandling

I går besökte premiärminister Recep Tayyip Erdogan Bryssel för första gången sedan EU gav grönt ljus till Turkiet att förhandla med unionen om medlemskap. Det är ett annorlunda land Erdogan representerar nu jämfört med för fyra år sedan. Då var 75 procent av turkarna positivt inställda till ett EU-medlemskap. Optimismen och utrymmet för de reformer som EU kräver av landet var stora.

I dag har opinionen svängt – det är 50 procent av turkarna som vill vara med i EU. Och nationalismen har ökat i landet. Därför har Erdogan ett hårt arbete framför sig. Han måste inte bara övertyga de europeiska ledarna att de behöver Turkiet i unionen – han måste också baxa med sig fler av de egna väljarna, bland annat den växande medelklassen på landsbygden, som är mer socialt konservativ än Istanbuls medelklass.

Den ökade nationalismen i Turkiet beror delvis på EU:s inställning till landet. Att unionen bjuder in med armbågen är inte oviktigt för turkarna, som känner sig styvmoderligt behandlade. Att en del europeiska ledare klart och tydligt har deklarerat att Turkiet inte är en önskvärd medlem gör förstås inte saken bättre.

Nästa år hålls det nationella val i Turkiet. När Erdogan vann makten vid förra valet var ett av hans löften just EU-medlemskap – ett löfte han inte ens har närmat sig. Det är fortfarande bara ett av de 35 kapitlen i förhandlingarna som har kunnat avslutas. Och eftersom hemmaopinionen blir allt mer skeptisk, kommer Erdogan att få svårt att genomföra de reformer som EU kräver av honom, och samtidigt behålla makten.

Det verkar trots det svåra läget som att turkarna är beredda att göra en framstöt. Erdogan sa i Bryssel i går att medlemskapet nu har högsta prioritet och att det inte finns något annat alternativ för Turkiet än att bli medlem i EU. Som ett steg i detta har han lyft frågan om medlemskap från utrikesministerns bord och tillsatt en särskild EU-förhandlare.

Erdogan påpekade i går även att Turkiet bidrar med fred och stabilitet i EU. Det är ett argument som EU-kommissionen bör ta på allvar. Dels var Turkiet aktivt för att förmå FN att engagera sig i Gaza. Dels ligger en del av lösningen på Europas energiförsörjningsproblem i Turkiet, eftersom gasledningar från Kaspiska havet passerar där.

EU:s ovilja mot Turkiet handlar inte bara om uteblivna inrikesreformer. Med nya EU-gränser mot Iran och Irak, 70 miljoner nya (muslimska) unionsmedborgare och en ännu olöst Cypern-fråga blir de dock bekväma ursäkter för en ambivalent union.

Det är ingen tvekan om att EU behöver Turkiet, bland annat för den unga arbetskraftens skull i en annars åldrande union. EU måste fortsätta ställa höga krav på Turkiet, men inte högre än man har ställt på något annat kandidatland tidigare.