Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch gör Stockholms gator osäkra denna vecka. Han började som Foodora-bud i går. Lastbilarna var, milt uttryckt, inte långt borta. Tutor ljöd, svetten lackade, men han hade bestämt sig.
De många vittnesmålen från människor som faktiskt på riktigt jobbar som Foodora-bud räckte inte. Inte heller böckerna, inte statistiken, och inte fackföreningarnas bevis. Om man någon gång har brunnit för något som är helt uppåt väggarna vet man hur det känns. Fakta når inte fram, man är i känslan.
Kopsch har i veckor målat in sig i ett twitter-hörn. Att ha ett jobb med dåliga arbetsvillkor är bättre än inget jobb alls, är hans fasta övertygelse. Därför ska facken inte säga att det är farligt för buden att cykla i snöstorm. På frågan om han med den logiken kan motivera barnarbete blev han sporrad. Enda alternativet till barnarbete var tydligen svält, menade han. Inte, som historien och dagens glada barn visar, allmän skolgång.
Som att fråga ett barn som lärt sig bygga en Brio-räls hur det känns att vara lokförare
Han tänkte inte gå med på att leva på ett Foodora-buds lön, för han har ju “andra utgifter”. Men måndag till torsdag trampar han runt för att bevisa att diskussion om budens arbetsvillkor är onödig. Han tänker högt och live-streamar från sin cykel, samtidigt som Foodora gör sig av med riktiga bud som larmar om yrkets missförhållanden.
Med risk för att slå in världens öppnaste dörrar är Kopschs experiment inte representativt, dock gulligt. Som att fråga ett barn som lärt sig bygga en Brio-räls hur det känns att vara lokförare.
Varför har högern valt att stånga sin panna blodig för att försvara “enkla jobb”? Med enkla jobb menas inte enkla jobb, utan jobb som är osäkra och svåra att leva på. Jobb som skapar ett typ av herrskaps-samhälle som vi hade lämnat bakom oss.
Jag undrar om fler än vad vi tror lider av RUT-hjärna? Att man tror att förmågan att anställa människor, under vilka omständigheter och till vilket pris som helst, är okej. Till och med hedervärt, något som borde belönas ekonomiskt genom RUT-bidragslinjen.
Det är alltså inte bara Kopschs fel. Denna bidragslinje har skickat fel signaler och skapat konstiga incitament. RUT skulle göra svarta jobb vita, genom stora statliga bidrag för att övertyga människor att sluta skattefuska. Vilka curlingpolitiker! Var är de hårda tag mot brottslighet som ni skryter om? Sluta med hippie-fasonerna, avskaffa RUT och visa de ekonomiska brottslingarna var skåpet ska stå. Pengarna som vi i flera år gett bort via RUT har skapat en självbild där det helt plötsligt blivit normalt att försvara jobb till vilket pris som helst. Och sen kom Gig-ekonomin.
För att få bukt med svensk arbetslöshet och produktivitet behövs satsningar på utbildning och en ordentlig arbetsförmedling. Det håller många med om muntligt, men fackligt arbete motarbetas med ursäkter om att “enkla jobb” behövs. Diskussionen normaliserar att betala människor (för lite) för att göra jobbiga sysslor i ens privatliv.
Kör hem mat till mig i regnet. Rengör min toalett. Eller snarare: jag borde få ett statligt bidrag för att du rengör min toalett. Du behöver inte få så mycket betalt. Det är RUT-hjärnans argument. Den har skapat en ny herrskaps-mentalitet i Sverige. Vi måste ta den på allvar. Efter att vi skrattat klart åt Kopsch.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
