I ett starkt ideologiskt tal vill Löfven omringa oppositionen och klämma in den i ett hörn. Men reformförslagen låter vänta på sig.
De politiska reportrarna på plats i Vasaparken ser bekymrade ut, skriver frenetiskt. De första tio minuterna av statsminister Stefan Löfvens sommartal har spänt bågen: Dådet mot Ikea, handgranaten i Malmö, den organiserade kriminaliteten, klimatfrågan, arbetslösheten, krigsflyktingar, näringspolitik.
Talet var inledningsvis snårigt, som om statsministern kände ett behov av att fånga upp sensommarens viktigaste händelser. Så småningom klarnade talets linjer och Löfven placerade samtidens dåd och illdåd i en politisk och ideologisk kontext.
“Sverige har inget att skämmas för när det gäller flyktingpolitiken, men fler måste göra mer”, dundrade Löfven. Och senare: “Ingen ska tigga på våra gator. Allmosor kan aldrig vara vägen ut ur fattigdom”.
Kanske var det hans mest ideologiska tal hittills. På område efter område penslade han politiken i moraliska färger. Rätt och fel. Rättvist och orättvist. En socialdemokrati stöpt i något slags luthersk pliktkänsla, där politiken är en förlängning av moraliska övertygelser snarare än kortsiktiga överväganden.
Alldeles oavsett om det handlade om IS i norra Irak, yrkesutbildningar i Motala eller tiggeri i Köping tycktes Löfven vilja väcka en känsla av att socialdemokratin sitter på svaren.
Till skillnad från syskonpartierna i Danmark och Norge har de svenska Socialdemokraterna – ännu inte – backat in reaktionära uttalanden som lånar retorik från blåbruna ideologier. Där andra länders S-partier valt reaktionära vägar och anammat retorik från höger och ytterhöger tycks den svenska grenen av arbetarrörelsen städa framför egen dörr.
Bakom ligger förstås också en förhoppning om att förskjuta den politiska spelplanen – på två fronter. Dels ett samtal bortom alliansens lyckade förskjutning till sänkta skatter som främsta garant för jobb och tillväxt. Och dels ett svar på Sverigedemokraternas monopol på frågor om invandring, flyktingmottagande och tiggeri. Oppositionen ska omringas och klämmas in i ett hörn, hoppas Löfven.
Anslaget är hoppfullt, väcker publikens engagemang och kan möjligen visa sig vara en vändpunkt i den löfvenska regeringserans hittills vacklande ansatser. Formuleringar landar precis rätt, men skyler också talets hål och brister.
Den brännande frågan om fortsatt hög arbetslöshet möts inte av löften om välbehövliga investeringar, utan om en mindre satsning på rälsutbyggnad och fler platser för yrkesstuderande. Formuleringen “vi måste ta makten över vårt samhälle” backas inte upp av en politik som matchar den retorikens ambitioner. Reformskafferiet skramlar oroande tomt.
Inför talet, när skådespelaren och artisten Shima Niavarani välkomnade Stefan Löfven upp på scenen, efterlyste hon “en berättelse som knyter oss samman”. Hon är nog inte ensam. Många vill veta vart Stefan Löven för oss, vilket samhälle han vill forma.
Söndagens tal gav oss en fingervisning om hur han ser på vår tids största konflikter. Nu återstår det att förklara vad han vill göra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
