2009 inkasserade tyska Die Linke en formidabel valframgång. Det nya partiet fick hela 11,9 procent. Det såg ut som om vänsterpartiet på allvar skulle kunna utmana Socialdemokraterna (SPD). Med SPD:s tidigare partiledare Oskar Lafontaine i ledningen hade ett möjlighetsfönster öppnats. Särskilt som SPD samtidigt drabbades av ett hårt bakslag. Valresultatet på 23 procent utlöste en chockvåg i Willy Brandt Haus, Socialdemokraternas partihögkvarter i centrala Berlin.
Våren 2012 är läget annorlunda. Socialdemokraterna har långsamt återhämtat sig och korrigerat kursen efter Schröderåren. Samtidigt som Die Linke – för att uttrycka det diplomatiskt – inte har levt upp till förväntningarna. Anklagelser om antisemitism har inte underlättat, en särskilt problematisk sak i Tyskland. Hyllningstelegram till Fidel Castro minner mer om kommuniståren än om framtidens vänster. I delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen i år fick partiet bara 2,5 procent och kom inte ens in i parlamentet.
Partikongressen första helgen i juni 2012 blev en uppvisning i intern splittring. I den ena ringhörnan en falang som vill ”modernisera” partiet, paradoxalt nog med en stark ställning i öst där partiet är ett genuint ”folkparti”. I den andra en mer ideologiskt rättrogen falang, starkare i väst, men med svag folklig bas. Men den interna maktbalansen innebar ändå att partikongressen ratade Dietmar Bartsch från forna DDR som partiledare, för den yngre Katja Kipping och fackföreningsledaren Bernd Riexinger. En seger för Oskar Lafontaine, i dag ett slags fraktionsledare för partivänstern inom Die Linke. Han drog visserligen tillbaka sin egen kandidatur, men spelar fortfarande en avgörande roll i det interna maktspelet.
Lafontaine betraktades på 1980-talet som SPD:s hopp, en person som skulle kunna axla manteln efter Willy Brandt. Han var en idol för många tyska och europeiska socialdemokrater. Men han misslyckades fundamentalt som kanslerkandidat 1990.
Medan Brandt bejakade enandet av Tyskland efter murens fall satte sig Laftontaine på tvären. Han utsattes för ett dramatiskt mordförsök, men överlevde mirakulöst. Samtidigt sviktade det politiska omdömet och fingertoppskänslan. Laftontaines karriär är allt sedan dess kantad av överraskande avhopp och lika plötsliga comebacker.
Mest uppseendeväckande är hans korta sejour som tysk finansminister efter SPD:s segerval 1998. Avhoppet kom redan efter 186 dagar i mars 1999. Samtidigt lämnade han partiledarposten. I botten låg en personlig konflikt med Gerhard Schröder som nu var kansler.
Avhoppet innebar att maktbalansen i SPD förändrades. Partivänstern förlorade sin galjonsfigur. Schröder tog hand om både partiledarposten och kanslerämbetet. Under den andra mandatperioden genomförde han en kontroversiell förändring av de sociala trygghetssystemen, som banade väg för Die Linke och ledde fram till valnederlaget 2009.
2005 anslöt sig Oskar Lafontaine till WASG, en utbrytning från SPD i väst som också drog till sig en rad andra vänsteraktivister. Lafontaine genomdrev nu en sammanslagning med de forna kommunisterna i öst (PDS) och la grunden till Die Linke. Medan SPD har försökt läka ihop ett sargat och skadskjutet parti, och förflyttat sig något vänsterut, har den konflikt som tidigare splittrade SPD – den mellan pragmatism och principfasthet – flyttat in i Die Linke i stället. Och precis som tidigare befinner sig Lafontaine i orkanens öga.
I Berlin har SPD och Die Linke tidigare med framgång regerat ihop. Öst-Linke uppges vara genuint trötta på Lafontaines ränker. Dietmar Bartsch uppvaktas av SPD som hoppas att högerflygeln inom Die Linke ska desertera till SPD. Det skulle onekligen ge socialdemokraterna en starkare bas i öst, där PDS och numera Die Linke representerar arbetarrörelsens traditionella väljarbas.
Om detta sker återstår att se. Om partiet i öst i sin helhet skulle ansluta sig till SPD är det minst sagt laddat. Die Linkes föregångare i Östtyskland, SED, det socialistiska tyska enhetspartiet, var på sin tid en tvångssammanslutning av SPD och Kommunistpartiet. De socialdemokrater som motsatte sig sammanslagningen skickades till Sibirien.
Chansen att SPD och Die Linke i öst genomför en fusion är i varje fall större än att Oskar Lafontaine kommer sluta fred med SPD. Han var medlem i SPD under nästan fyra decennier men anser att Socialdemokraterna i grunden svikit sina ideal. Och hans gamla partivänner betraktar honom som en förrädare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
