När jag hör Lvivborna tala får jag en tung känsla av att stå inför ett svenskt vägskäl. Krisen i Ukraina är vår viktigaste – och mest underskattade – valfråga.
Det är litteraturfestival i den urgamla ukrainska kulturstaden Lviv – men här är det inte konsten utan våldet som står i centrum. Onsdagens stora invigningsfest slopades till exempel till förmån för krigets offer. En poet började gråta när hon berättade om familjen i östra Ukraina, nu är det för sent att evakuera.
Få verkar tro på att president Petro Porosjenkos vapenvila utgör mer än en tillfällig frist. De delar av östra Ukraina som nu kontrolleras av ryska separatister ska enligt presidenten ges tillfälligt självstyre. Däremot är det inte tal om federalism eller separation.
Men vad innebär tillfälligt? Det undrar många av festivalens deltagare här i dag som menar att varje steg mot ökat självstyre för de östra delarna innebär en seger för Kreml. För var dag som går blir det allt svårare att styra Ukraina som en självständig enhet.
Vi författare i delegationen från Stockholm tvingas dagligen att svara på frågor om hur svenskarna tänker. Förstår vi allvaret i situationen, eller lyssnar vi på propagandan från Moskva?
Jag svarar att Ukrainakrisen är en ödesfråga även i Sverige. Förutom att den utmanat våra föreställningar om svensk neutralitet – och fått oss att ta några alltför lite diskuterade kliv mot ett Nato-medlemskap – uppmanar den till internationella solidaritetshandlingar av ett fredligare slag.
Här är den svenska vänstern tyvärr splittrad. Amnestys rapport (som pekar ut Ryssland som krigförande part) om att bägge sidor i konflikten har gjort sig skyldiga till krigsbrott, bland annat urskillningslöst bombardemang mot civila, tortyr och mord är graverande.
Men det hindrar inte att såväl förövare som offer är klart urskiljbara: en stormakt ändrar godtyckligt sina gränser attackerar grannen. Det kan vi, som historiskt sett slagits för de små nationernas rätt till suveränitet, aldrig acceptera.
Författaren Sofi Oksanen, som gästar festivalen, påpekade att rysktalande journalister i väst fortfarande har svårt att förstå vidden av Ukrainakrisen. Vladimir Putins aggressionsplaner och hans prat om ett nytt Ryssland är led i en kolonialpolitik som vi inte har sett maken till sedan – ja, sedan Vietnamkriget.
EU håller på att fatta beslut om ytterligare sanktioner mot Ryssland, men än vet vi inte vad de ska bestå i. Och Putin visar med besked att inte låter sig påverkas av de sanktioner som redan är på plats. Han fortsätter med sin benhårda linje för att hålla västvänliga Ukraina inom den ryska intressesfären.
Tankarna går till de stora ödesåren i Europas historia. 1914 respektive 1939: Anschluss Ukraina. Vår blodiga kontinent har genomlevt ett lugnt decennium, men nu hänger freden återigen i en skör tråd. Frågan är vad vi kan göra för att den inte ska brista?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
