Komplettera dessutom inflationsmålet med ett sysselsättningsmål eller ett mål för den reala ekonomin, skriver Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson och Håkan Svenneling, ersättare i finansutskottet.
Riksbanken förde länge en penningpolitik som bromsade tillväxten av nya arbeten då de i stället för att prioritera inflationsmålet valde att sätta hushållens skuldsättning först.
I veckan presenterades den externa utvärderingen av penningpolitiken. Den går systematiskt igenom vad som skett under de senaste fem åren och ger en rad rekommendationer och positiv och negativ kritik.
Mycket av det kan vi instämma i. Vår förhoppning är att utvärderingen ska bidra till att vi äntligen får en bra politisk debatt om penningpolitiken i Sverige och en efterlängtad översyn av riksbankslagen. För under den turbulenta tid som varit har inte politiken tagit sitt ansvar. Den dåvarande regeringen får kritik och riksdagen brast i sin kontrollfunktion.
Grunden för penningpolitiken och Riksbankens uppdrag återfinns i riksbankslagen. Bestämmelserna i riksbankslagen är emellertid mycket knapphändiga. Där slås endast fast att Riksbanken har till uppgift att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har sedan på egen hand bestämt att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål, att detta ska vara 2 procent, samt att KPI ska utgöra det mått som inflationsmålet baseras på.
Vänsterpartiets ståndpunkt är att denna ordning är orimlig. Vi menar att det bör vara riksdagen som utformar de mer exakta målen för penningpolitiken. Detta ska omfatta nivån på inflationsmålet, vilken målvariabel inflationsmålet ska baseras på samt mål för utvecklingen av den reala ekonomin. Utifrån dessa mål ska sedan Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning.
De folkvalda i riksdagen beslutar om målet för politiken och Riksbanken verkställer.
Till vår glädje kan vi konstatera att utvärderarna Goodfriend och King landar i den slutsats vi fört fram under flera års tid. De föreslår att det ska vara riksdagen som både ska definiera och siffersätta inflationsmålet samt ge mandat till Riksbanken att uppnå detta mål. De föreslår också att KPI-måttet lämnas till förmån för det mer adekvata KPIF-mått, som i praktiken varit det som gällt för Riksbanken, något vi också föreslagit.
Vi tror och hoppas att det nu med denna utvärdering i ryggen går att finna majoritet i riksdagen för dessa förslag. Även Riksbankens ansvar för valutapolitiken behöver klargöras enligt utvärderingen, det kan vi instämma i och emotser nu en sådan översyn.
Sedan flera år kallar Riksbanken sin politik för en flexibel inflationsmålspolitik. Med detta avses att penningpolitiken, utan att åsidosätta inflationsmålet, också syftar till att stabilisera den reala ekonomin, det vill säga produktion och sysselsättning. Riksbanken har sedan inflationsmålet infördes emellertid inte varit framgångsrik i uppdraget att stabilisera den svenska ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Ett tecken på detta är att arbetslösheten i genomsnitt har varit mycket hög sedan inflationsmålet infördes, cirka 8 procent.
Riksbanken har fått mycket kritik för den politik som bedrevs mellan 2010 och 2013 då man försökte påverka hushållens skulder och boprisernas utveckling med hjälp av reporäntan. Dels för att det ansågs att det inte ingick i Riksbankens uppdrag och dels för att räntevapnet är ett trubbigt instrument att styra hushållens skulder med. Den förda politiken ledde till ökad arbetslöshet och ett ifrågasatt inflationsmål. Penningpolitiken har med andra ord stor påverkan på produktion och sysselsättning.
Det är av central betydelse att penningpolitiken används för att motverka konjunktursvängningar eftersom stora fall i sysselsättning och produktion ofta får bestående effekter.
Den förra regeringen bedömde exempelvis att cirka 30 procent av en initial konjunkturell arbetslöshetsuppgång blir varaktig, det vill säga övergår i strukturell arbetslöshet. Om man nu äntligen kommer se över målen för penningpolitiken bör man därför komplettera inflationsmålet med ett sysselsättningsmål eller ett annat mål för den reala ekonomin.
I dag finns stora behov av nya bostäder, utbyggd infrastruktur och fler anställda i välfärden. Samtidigt går många i Sverige arbetslösa. Det är ett enormt slöseri. En penningpolitik med ett likvärdigt ansvar för sysselsättning och inflation skulle bidra till att få fart på näringslivets investeringar och få fler i arbete.
Tillsammans med en mer expansiv finanspolitik skulle detta göra det möjligt för oss att både lämna massarbetslösheten bakom oss och möta en snabbt växande befolknings behov.
Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, riksdagsledamot Vänsterpartiet, ersättare i finansutskottet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
