gästkrönika Många i bekantskapskretsen blev förvånade när jag berättade att det blir en röst på Vänsterpartiet på söndag. Orsaken är i hög grad att jag dagligen läser Financial Times, skriver Ulla Gudmundson, tidigare ambassadör.
Jag har bestämt mig. Jag kommer att rösta på Vänsterpartiet på söndag. Inte för att jag håller med om allt i deras partiprogram och politik. Det gör jag inte. I partiprogrammet finns en rejäl motsättning mellan, å ena sidan, ett kategoriskt avståndstagande från nationalism och en starkt nationalistisk hållning när det gäller EU.
I mitt tycke speglar den en brist på realism när det gäller nationalstatens autonomi i vår tid. Inte heller delar jag V:s kategoriska avståndstagande från Nato.
Min uppfattning är att Nato har varit och är (ja, vi får se hur länge det håller med Trump) en stabiliserande faktor i Europa, inklusive i vårt närområde.
Många i bekantskapskretsen blev förvånade när jag sa att jag skulle rösta på V. Jag tror de tolkat mitt intresse för religion, filosofi, historia, lokala traditioner i Siljansbygden och generellt för bildning och kunskap som en automatisk orientering mot att rösta borgerligt. Det har jag aldrig gjort.
För politik är på en annan nivå. Politik handlar om att få saker gjorda, att hantera problem, helst göra samhället lite lite bättre. Politik, i synnerhet partipolitik, innebär med nödvändighet förenklingar och abstraktioner. Politik är att vilja, men också, kanske ännu mer, att utnyttja det Antonio Gramsci kallade il campo di possibilità, det möjligas fält.
Politik är så gott som alltid moraliskt imperfekt, valet står sällan mellan ont och gott, utan mellan två halvbra/halvdåliga alternativ. Beslut innebär nästan alltid en värdeförlust, någonstans.
Så varför väljer jag V? Väsentligen därför att jag varje dag läser Financial Times. När Martin Wolf, ekonomisk kommentator i ett av världens största marknadsliberala medier, i artikel efter artikel hävdar (senast den 4 september: »Why so little has changed since the financial crisis«) att den liberala världsordningen måste kalibreras i riktning mot social rättvisa och jämlikhet, då är det allvar.
Han är inte ensam. Christine Lagarde, chef för Internationella Valutafonden (IMF), en institution som inte gjort sig känd för ekonomisk radikalism, har ifrågasatt den sociala nyttan med en svullen global finanssektor. Bill Emmott, f d chefredaktör för den marknadsliberala tidskriften The Economist,hävdar i boken The Fate of the West. The Battle To Save The World’s Most Successful Political Idea samma tes.
Fast Emmott är lurig. Han hävdar att jämlikhet och rättvisa inte längre handlar om klass, utan om generationer (bortskämda pensionärer mot fattiga ungdomar) och om insida och utsida (fackliga organisationer som värnar om medlemmars privilegier men inte om prekariatet, det växande skiktet människor med arbetsvillkor som liknar hamnsjåares på 1800-talet).
Den klassiska höger-vänsterskalan är fortfarande relevant, även om världen förändrats och andra motsättningar också har betydelse.
Där tror jag Emmott har fel. Den klassiska höger-vänsterskalan är fortfarande relevant, även om världen förändrats och andra motsättningar också har betydelse. Inte minst gäller det klimat- och miljöfrågan. I Indien skymtade jag för ett par år sedan en inte osannolik, men skrämmande lösning av klimatfrågan. New Delhi har världens sämsta luft. Men de rika har luftfilter i sina hem och bilar. Övriga får klara sig bäst de kan. I Peking har, enligt uppgift, den internationella skolan slagit en bubbla över hela skolområdet, inklusive tennisbanorna.
Jämlikhet och social rättvisa, de klassiska vänsterbegreppen, behövs för att ge demokratisk stadga åt klimatpolitiken.
I trettio år, sedan sovjetsystemets fall, har Francis Fukuyamas tes om historiens slut och den liberaldemokratiska modellens seger präglat världen. Ekonomin har trumfat politiken. Alla svenska partier, också V, har påverkats.
Men V är idag det enda svenska parti som talar öppet om en drastiskt ökande ekonomisk ojämlikhet (belagd i en lång rad studier förutom Thomas Pikettys) och som har skarpa förslag när det gäller bankers och riskkapitalbolags vinster.
Har de alltid rätt? Nej. För att ta ett exempel: V har föreslagit ett vinsttak för elbolag och på sikt förstatligande av elproduktionen via Vattenfall. Det första ledet är rätt, det andra andas dammig övertro på statligt företagande. Vattenfalls piruetter i Tyskland inger inte förtroende. Beskattning av Big Tech – Apple, Google m fl – kan bara genomdrivas på EU-nivå eller globalt.
Och det finns, förutom ökad ojämlikhet, en annan samhällstrend som vänstern, både V och S, med sina utopiska rötter haft svårt att ta till sig: människans behov av tillhörighet, av varma sociala sammanhang.
Bor man i en liten kommun vid Siljan, kan man t o m känna viss sympati för ett småkorrupt, patriarkalt, lokalt Centerparti med rötter i bondesamhället, som satsar på byskolor, öppna landskap, ekologisk köttproduktion. Men man röstar självklart inte på det.
Ulla Gudmundson är skribent och diplomat. Hon har tidigare bland annat varit analyschef i UD.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
