Jag hade velat läsa om makt och strukturer kopplade till miljöproblem och syn på naturen. Miljöproblemen drabbar i och för sig alla, men inte på samma sätt.
När Joachim Radkau i boken The age of ecology ger sig i kast med att beskriva miljörörelsens historia är det inte en berättelse som framträder, utan en mångfald av olika perspektiv och kamper som utkämpats här och var – särskilt i västra Europa. Det handlar till exempel om skogsbruk och virkesbrist, kärnkraftens vara eller icke vara, bevarandet av alla eller kanske särskilt storslagna/vackra arter, att jaga eller inte jaga samt utformingen av våra städer.
Miljöfrågorna var viktiga överlevnadsfrågor långt innan vi började benämna dem ”miljöfrågor”. Radkau lär oss att den första pamfletten mot dålig stadsluft kom 1661 och det första uppropet mot avskogning 1664 – båda i Storbritannien. Men dessa representerade ingen rörelse, det gjorde däremot djurvänner och vegetarianer. Detta är typiskt för bokens upplägg – vi får reda på massor av till synes osorterade detaljer. På detta sätt visar Radkau tydligt att det vi i dag kanske benämner ”miljörörelsen” i själva verket är sprungen ur en rad olika sakfrågor och förhållningssätt till naturen.
Ur ett läsarperspektiv blir det ibland lite jobbigt med alla lösryckta fakta. Mer intressant blir det när Radkau emellanåt (och det händer ofta, det är trots allt en tjock bok!) fördjupar sig i någon fråga. Som exempelvis skogen.
På 1790-talet spred sig larmet om skogsförstörelse och brist på virke över Europa. Det här blev också en kamp om perspektiv. Frågan var om de gamla allmänningarna representerade ett moras av ineffektivitet, eller var de i själva verket ett hållbart sätt att sköta gemensamma resurser? Även om de inte var ekonomiskt försvarbara, skriver Radkau, så kanske de sköttes på ett ekologiskt riktigt sätt?
Redan här fanns alltså eventuellt den konflikt mellan ekonomisk och ekologisk hållbarhet som det talas om i dag. Det var också i det tyska skogsbruket som begreppet hållbarhet (Nachhaltigkeit) började användas runt år 1800 och det var också kring denna tid som ekonomen Thomas Malthus började tala om tillväxtens gränser (särskilt befolkningstillväxt).
Som läsare skulle jag ofta velat veta mer om kontexten – hur levde människor just då, kring 1790, när skogslarmet spreds? Vad betydde skogen? Vad värderade människorna i skogen – virke, bär, betesmark, svamp, att jaga ..? Hur sköttes naturen – individuellt eller gemensamt – och hur såg detta landskap ut?
Radkau menar att den moderna miljörörelsen föddes kring år 1900. Det var då som städernas miljöproblem blev riktigt påtagliga – det stank och luften var fylld av smogg. Vi får läsa om högre skorstenar och trötta och nervklena stadsbor som behövde åka ut på landet för att andas frisk luft, men även om trädgårdsstäder där stad och land skulle förenas. Men återigen så går texten inte på djupet och de konflikter som måste funnits mellan olika socioekonomiska grupper tydliggörs inte, det gör inte heller skillnaden som måste funnits i deras ekologiska fotavtryck.
Som flera andra som reflekterat över miljöhistorien så lyfter Radkau fram Rachel Carsons bok Tyst vår, som kom 1962, som en viktig händelse. Carson varnade för användningen av bekämpningsmedel, särskilt DDT, och boken kom att bli en bästsäljare. Radkau skriver till och med att den blev en bibel för miljörörelsen vid den ”ekologiska revolutionen” 1970.
Tyngdpunkten i Radkaus bok ligger just här, från 1970-talet och framåt. Kärnkraftsfrågan, bildandet av de stora miljöorganisationerna, olika sätt att odla och frågan om klimaträttvisa avhandlas i rask takt.
Om ett särdrag för Radkaus bok är att han berättar en mångfasetterad, om än oftast ytlig, historia över miljörörelsens framväxt så är ett annat att han lyfter fram enstaka personer – eldsjälar. Rachel Carson är en, David Brower som grundade flera miljöorganisationer, bland annat Friends of the Earth, en annan. Ett särskilt kapitel tillägnas tio hjältinnor. Visst är det så att kvinnor varit, och är, en viktig del av miljörörelsen, men kunde inte detta fått genomsyra boken snarare än placeras i ett särskilt kapitel? Här tillåts vi och för sig läsa förhållandevis detaljerat om exempelvis Petra Kelly som var en av grundarna till Tysklands gröna parti.
Men jag hade också velat läsa om makt och strukturer kopplade till miljöproblem och syn på naturen. Miljöproblemen drabbar i och för sig alla, men inte på samma sätt. Detta är något som bland annat feminister uppmärksammat. Dessutom är det så att än i dag gör kvinnor fler miljömedvetna val om att exempelvis återvinna, äta lite eller inget kött samt åka kollektivt. Och inom miljöorganisationerna är de flesta medlemmarna kvinnor men de flesta styrelseledamöterna är män. Om sådana här strukturer hade jag gärna läst – i kombination med beskrivningar av hjältar och hjältinnor, för de agerar inte i vakuum.
Sammantaget är boken ett ambitiöst försök att beskriva den mångfacetterade miljörörelsens framväxt och jag är glad att Radkau inte försöker måla en bild, utan i stället berättar flera berättelser. Just så tror jag fortfarande miljörörelserna ska beskrivas. Det finns inte bara ett viktigt miljöproblem och naturen kan inte bara beskrivas på ett sätt.
Även om allt hänger samman i en social-ekologisk väv, så kommer det nog alltid finnas ett behov för människor att engagera sig tvärs över politiska gränser för att exempelvis rädda elefanter eller en lokal skog. Alla dessa specifika sakfrågor och olika sätt att se på naturen utgör det lapptäcke i många gröna nyanser som utgör vår ekologiska tidsålder.
Ulrika Gunnarsson Östling, forskar om hållbar utveckling och feminism och genus kopplat till beslutsfattande vid Kungliga tekniska högskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
