Kolumnen Fem procent av alla tonårspojkar får numera diagnosen autism. Ulrika Kärnborg, med egen erfarenhet, undrar om detta verkligen är en lösning.
Jag frågade om något hade hänt. Din röst i telefonen lät stel och främmande. Kan du komma hit? frågade du.
Det var förra hösten. Du hade precis flyttat hemifrån för att plugga i Linköping och vi trodde att allt var bra. Vi ville tro det. I min mobil fanns din röst som berättade att du funderade på att ta livet av dig. Du hade ringt till en hjälplinje som hotade med polisen om du inte snabbt tog kontakt med dina föräldrar.
I början, efter att du kommit hem, låg du bara i sängen. Blickstilla. Alla livsfunktioner hade reducerats till ett minimum, det fanns inga känslor. Din kropp var så liten, helt utmärglad. Håret tovigt. Du skrattade åt psykiatern som ville utreda dig. Om jag överlever? sa du till honom. Varför skulle jag vilja göra det?
Ett år senare. Jag läser två uppmärksammade böcker som utifrån helt skilda utgångspunkter diskuterar psykisk ohälsa. Det är psykiatern Christian Rücks Olyckliga i paradiset och sociologen Roland Paulsens Tänk om. Båda formar sig till anklagelseakter mot ett samhälle som i allt högre utsträckningar medikaliserar vanliga mänskliga känslor som nedstämdhet, sorg, ensamhet och oro.
Fakta verkar vara på debattörernas sida. I Stockholm har andelen vuxna som vårdats för diagnosticerad depression eller ångest fördubblats mellan 2006 och 2018. 2018 var dessutom första året när fler än en miljon svenskar hämtade ut ett recept på antidepressiva läkemedel, och användningen bara ökar.
Ändå visar resultaten från de nationella hälsoenkäterna inga tecken på att psykiska måendet egentligen har blivit sämre. Vi är så friska eller sjuka som vi alltid har varit. Vårdinsatserna gör ingen skillnad.
Siffrorna tyder på överdiagnosticering. Ändå tolkar allt fler svenskar allt fler känslor i termer av psykiatrisk sjukdom. Hur har det blivit så?
Förra hösten gick mot vinter. Dina kontakter med blev vården tätare. Du blev korttidsinlagd på en ungdomsklinik. Krävde det själv. Annars får jag ingen hjälp, sa du, vet du hur lång kön till ungdomspsykiatrin är? Du hade blivit myndig. Jag hade inte längre rätt till insyn i det som du betraktade som privata angelägenheter. Jag tänkte: rutiner. Dina och mina. Jag tänkte: äta, sova, träna. Äta, sova, träna.
Jag smög in och tittade på dig där du låg på gästsängen. I sömnen var ditt ansikte mjukt och öppet. Du liknade det där barnet, den lille killen med plastdinosaurierna och de enorma, blå ögonen. Visst fanns han kvar? Genomslaget kom med en film. När Dagens Nyheter som en av de första dagstidningarna skrev om autism, var diagnosen i stort sett okänd. Det var först med Rain man, Hollywoodfilmen från 1988 med Tom Cruise och Dustin Hoffman, som autism överhuvudtaget började diskuteras i Sverige. Sedan fanns begreppet snart överallt.
Redan i början av 80-talet hade den engelske vuxenpsykiatern Lorna Wing bidragit till ett uppsving för den nya diagnosen. Hon återupptäckte den då relativt okände österrikiske psykiatern Hans Aspergers fallbeskrivningar.
I dem beskrivs pojkarna Fritz, Harro, Ernst och Hellmuth utförligt. Asperger skildrar dem, och jag ryser över kylan som strömmar mot mig, som ”autistiska automater, opraktiska och störda i sina instinkter”. Men deras intelligens var normal eller till och med mycket hög. På kort tid blev Aspergers syndrom mycket mer populärt än den stigmatiserande autism-diagnosen.
Numera får fem procent av alla tonårspojkar diagnosen autism. Aspergers syndrom har försvunnit som egen diagnos, eller ingår numera i det så kallade autismspektrumet. Siffrorna tyder på ett oerhört utbrett lidande. Eller?
Idag får psykiatriska kliniker speciella villkor i sina avtal som anger att visst antal neuropsykiatriska utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på vanliga mottagningar. Problemet, skriver Christian Rück ligger i att alla ekonomiska incitament ligger i att göra utredningar, inte på att ta hand om patienterna när de har väl har fått sin diagnos. Det är så man skapar diagnosfabriker.
Våren går mot sommar och du blir långsamt starkare. Glittret kommer tillbaka i dina ögon. En dag kommer du hem med ett kuvert. Utredningen är klar. Det här är Diagnosen. Du talar forcerat, chockad och stolt på samma gång. Nu är du en av dem, autisterna.
Fast din psykolog, nyutexaminerad och mycket osäker på sig själv, har mumlat något om högfungerande och asperger. På dig låter det som om hon menar att autism är som snuva. Plågsamt, men vanligt och en del av livet.
När jag frågar om uppföljningen blir du rasande. Kommer du att få någon hjälp? Något stöd från samhället?
Du går in på gästrummet och slänger igen dörren. Hårt. Jag blir sittande. Inombords gråter jag. Jag vill verkligen tro att en diagnos är lösningen på ditt, och tiotusentals andra ungdomars, psykologiska och existentiella problem. Men jag kan inte.
Jag kan inte.
Ulrika Kärnborg
Fristående kolumnist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
