Kolumnen Heta debatter om unga kvinnors traumatiserade sexliv brukar dyka upp med jämna mellanrum. Materialet är klickvänligt och väcker starka känslor. Frågan är om vi inte har förstått detta med yngre kvinnors olust inför sex fel, skriver Ulrika Kärnborg.
Goda nyheter kommer ofta för sent. När Helen O’Connell 1998 ”upptäckte” klitoris i dess magnifika helhet – efter månlandningen men före lanseringen av smarta telefoner – hade mitt tåg gått.
Jag var vuxen, levde i en fast relation och började fundera på att skaffa barn.
Sällan tänkte jag tillbaka på 80-talets biologilektioner. Det var ett årtionde som präglades av aidsskräck och moralpanik, men också av segt könsrollstänkande. Sex- och samlevnadsundervisningen fokuserade precis som slöjden på några utvalda praktiska moment, som att sätta kondomer på storvuxna morotsexemplar. En handfast påminnelse om hur viktigt det manliga könsorganet ansågs vara, inte bara för reproduktionen utan för sexakten som sån.
Vårt eget njutningsorgan, fick vi lära oss, var en liten, svårupptäckbar knapp, som män (normen var strikt hetero) efter tillgripandet av list kunde förmås att pilla på under det som läroboken kallade ”förspel”. Den påstods vara mycket känslig för beröring, lika ömtålig och skygg, kan man tänka sig, som vi unga tjejer förväntades vara.
Den kvinnliga orgasmen nämndes överhuvudtaget inte.
Det var då. Nu är nu, tänker jag, men så ramlar jag över ”hårt sex-debatten”. Den rasade för några veckor sedan. Sen dog den ut i samband med att regeringen beslutade att stärka lärarnas kompetens inom sexundervisningen.
Innan dess hade barnmorskan Katarina Svensson Flood hunnit larma på Facebook om den verklighet hon möter i sitt arbete på en ungdomsmottagning. I en uppmärksammad intervju med SvD berättar hon om unga tjejer som har allt svårare att sätta gränser, om strypsex, idogt porrfilmstittande, verbal förnedring och en press att inte vara ”tråkig” i sängen. Problemen uppstår, menar hon, i ett samhälle som fortfarande lär unga kvinnor att sex är något som drabbar dem, snarare än något att aktivt ta kommandot över.
Det låter inget vidare.
Bara 65 procent av heterosexuella kvinnor får orgasm vid samlag med en man.
Katarina Svensson Flood liksom en rad andra debattörer skyller på den förråande internetporren. Gymnasieeleverna som startade den ideella föreningen Snaf – Sexualundervisningen ni aldrig fick – har uppfattningen att dagens unga tvingas använda porren som förstahandskälla till sexualundervisning, helt enkelt för att den som erbjuds av skolan är så usel.
Å andra sidan är inte porrtittandet bland unga så utbrett som det ibland framställs som. Enligt Statens medieråd konsumerar 26 procent pojkar mellan 13 och 18 år internetporr mer än en gång i veckan, men en majoritet av pojkar i den åldersgruppen använder överhuvudtaget inte pornografi. RFSU är kritiska och menar att ”hårt sex-debatten” är överdriven. De senaste veckorna, skriver de på sin hemsida, har mediebilden av en hel generations sexuella hälsa blivit reducerat till övergrepp, skador och porrkonsumtion. ”En väldigt snäv bild som vi inte känner igen.”
Dags för moralpanik igen – eller?
Jag vet inte. Argumenten och motargumenten känns väldigt bekanta. Heta debatter om unga kvinnors traumatiserade sexliv brukar dyka upp med jämna mellanrum i media. Materialet är klickvänligt och väcker starka känslor. Frågan är om vi inte har förstått detta med yngre kvinnors olust inför sex fel.
Idag vet vi att klitorisstimulans är helt avgörande för den sexuella njutningen hos kvinnor och personer med vagina; bara 65 procent av heterosexuella kvinnor får därför orgasm vid samlag med en man. Motsvarande siffra för män är 95 procent.
De här brukar kallas för orgasmglappet och jämförs ibland med löneglappet som exempel på strukturellt förtryck av kvinnor. Den viktigaste orsaken är förstås de seglivade samlagstraditionerna som lever vidare, förmodligen för att många män och kvinnor, av rädsla för att känna sig otillräckliga, vägrar erkänna hur verkligheten ser ut.
Sex- och samlevnadsundervisningen ger fortsatt dålig vägledning. I några biologiböcker för högstadiet som, trots att de har ett par år på nacken, fortfarande är i bruk, beskrivs kvinnans orgasm som en följd av det heterosexuella samlaget: ”Under samlaget förs penis in och ut i slidan och lustkänslorna ökar. När känslorna är som starkast kan man få orgasm.” Klitorisen (fortfarande den lilla knappen) beskrivs som ”känslig” för ”varsam” beröring och ”ofta” viktig för kvinnans upphetsning. Det här är sexualupplysning som en sorts rökridå, den döljer mer än den upplyser.
Det finns med andra ord något väldigt motsägelsefullt i samtidens normer i fråga om sex. Oftast betonas det sexliberala, att alla får titta på, gilla och göra vad de vill. Samtidigt finns problematiserandet där, särskilt av unga kvinnors sexualitet. Negativa erfarenheter lyfts ständigt fram, antingen det handlar om ”hårt sex”, gynekologiska problem som vaginism, regelrätta våldtäkter eller andra typer av övergrepp som #metoo sätter fokus på. Samtidens så kallade sexupplysning fungerar lika stigmatiserande som medeltidens skräckpropaganda.
De positiva förebilderna är skrämmande få. Som heterotjej får man leta länge efter exempel på sex som skildras som njutningsfullt för henne. Å andra sidan ligger lösningen på problemet inom bekvämt räckhåll. Om killar och tjejer släpper mobilerna och börjar pilla mer på varandra i stället, kan det jämlika sexet snart bli verklighet.
Ulrika Kärnborg
Fristående kolumnist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
