kolumnen Intresset för drottning Kristina är hett av flera skäl. Men det är märkligt att vår tids populärkultur har förvandlat henne till en queer-hjältinna – eller hjälte, skriver Ulrika Kärnborg.
Flickdrottning. Maktgalen självmedveten monark. Gäckande transperson. Lydig dotter och världens mest kända konvertit.
De motstridiga bilderna av drottning Kristina är numera så många att de inte går att hålla reda på. Intresset för henne, till skillnad från andra jämförbara historiska personer, är fortsatt hett. Det visar inte minst den passionerade expertfejd som brutit ut efter Kristina-avsnittet i TV4:s utskällda storsatsning ”Drottningarna”, där till och med undertiteln ”Drottningen som kunde göra som hon ville”, är direkt missvisande.
Kristina var under sin tid i maktens centrum kontrollerad av ett inflytelserikt riksråd, ständer och en hårdhänt realpolitiker till rikskansler, Axel Oxenstierna. Allra minst var hon enväldig härskare. Historieprofessor Dick Harrison har förvisso rätt i att faktafelen är så många och pinsamma att ”Drottningarna” borde dras in och revideras. Det hindrar inte att debatten är rätt kul.
Men ibland går engagemanget över anständighetens gränser.
Det började i modern tid med den ökända gravöppningen i Rom 1965. Den ägde rum i samband med en stor utställning om drottning Kristina på Nationalmuseum. Till kryptan i Peterskyrkan medföljde en professor Karl-Herman Hjortsjö, som fått i uppdrag att undersöka om Kristina verkligen var kvinna, och inte ”hermafrodit” som 1600-talsskvallret hade antytt.
Gravöppningar för att fastställa identiteten hos kungliga kvarlevor är en populär sportgren, trots att Kristinas fanclub brukar hävda motsatsen. Den mest spektakulära skedde 1945. Då öppnades Vasagraven, och innehållet i kistorna med Gustav Vasa, två av hans gemåler och sonen Johan III, dokumenterades och röntgenfotograferades. I dagarna öppnades Gustav Vasas krypta under golvet i Uppsala Domkyrka igen. Anledningen var att locket till platsen måste restaureras.
Men det som satte fantasin i rörelse hos min historieintresserade farfar var nog snarare öppningen av krigarkungen Karl XII:s kista i Riddarholmskyrkan 1917. Det hela utvecklades, skriver historikern Erik Janson, till en ohöljt nationalistisk happening som bevittnades av landets politiska och kulturella elit. Verner von Heidenstam, som nyligen gjort succé med eposet ”Karolinerna”, rapporterade gråtmild:
Nu borttogs kuddarna. Det var en bredaxlad krigare, som låg där i den långa, veckrika skjortan, vilans och sömnens rätta dräkt. Konungsligare vilar ingen konung.
Varför måste det slås fast att drottningen var en hon?
Vid Kristinas gravöppning var det inga krigarskuldror, utan själva könet som stod i centrum. Eller snarare avsaknaden av det rätta, en penis. När resultatet av professor Hjortsjös studier kunde presenteras, gick det som ett sus av besvikelse genom svensk offentlighet. Det fanns inget avvikande med Kristinas kropp, som hade tillhört en mellan 155 och 158 cm lång, biologisk kvinna. De envisa ryktena om intersexualitet kunde alltså avskrivas.
Man kan undra varför det var så viktigt. Varför måste det slås fast att drottningen var en hon? Den samtida genusforskningen har ibland tolkat det som en patriarkal rädsla för mäktiga kvinnor som bland historiker lett till en lust att smutskasta och skända. I själva verket började ryktesspridningen om Kristinas hermafroditism och lesbianism redan under hennes livstid; skällsorden haglade i de pamfletter som spreds i Frankrike och delar av Tyskland, ofta som del av det religiöst färgade propagandakrig som satts igång under trettioåriga kriget. Attackerna på Kristina var inte bara uttryck för misogyni. De var attacker på den aspirerande stormakten Sverige.
Desto märkligare att vår tids populärkultur har förvandlat Kristina till en queer-hjältinna – eller hjälte. För i pjäser som Elisabeth Ohlson Wallins Kung Kristina Alexander eller Pam Gems Drottning Kristina, liksom i TV4:s dokumentär där drottningens ”lesbianism” traderas vidare, läggs tonvikten vid Kristinas ”avvikande” sexuella läggning. Det är liksom det enda med henne som tas på allvar, trots att det enda vi egentligen vet om hennes intima liv är att hon skrev glödande kärleksbrev till en viss underskön kardinal Azzolino, som troligen blev hennes älskare.
Hennes gärning som maktpolitiker i Rom verkar inte fascinera, inte heller den roll hon spelade för att bygga upp en vetenskaplig akademi, den första att även välkomna kvinnor.
Sexismen i allt detta är uppenbar och rätt upprörande. En intellektuellt och politiskt betydelsefull kvinna som mobbas och reduceras till kön – visst har vi sett det förr. Kristinas gamla kritiker och nya tillskyndare samverkar ivrigt för att fila på ett eftermäle som är fullt av medvetna biografiska felaktigheter. Och det trots att Kristina faktiskt är en regent som vi har stor kunskap om, eftersom källmaterialet är förhållandevis rikt.
Det är som vi aldrig har kunnat förlåta henne, Sveriges mesta kändis, för att hon svek oss och rymde till det förrädiska Italien, landet som flyter av mjölk och honung.
Ulrika Kärnborg är kolumnist i Dagens Arena och författare.
I mars 2021 kommer hennes roman ”Lejonburen” om drottning Kristina.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
