Ulrika Lorentzi: Den här gången kommer jag bråka

”Ni måste bråka, överklaga, anmäla”. De råden har jag fått många gånger när det gäller min sons skolgång. I dag torsdag ska min son börja fyran i ännu en ny skola. I fredags ringde skolan och berättade att anslaget från Stockholms stad har halverats.

”Ni måste bråka, överklaga, anmäla”. De råden har jag fått många gånger när det gäller min sons skolgång. Från andra föräldrar, från hans pedagoger på skolan, från personal på Aspergercenter. Det har burit mig emot, fast jag vet att jag och min sons far kan sånt – eller just på grund av att vi kan det.

Jag vill inte ha ett samhälle där endast barn till akademiskt utbildade föräldrar som kan kräva sin rätt får det stöd de behöver i skolan. När skolor har sagt att de inte har råd att prioritera mer stöd till vår son har vi accepterat det och när de sagt att de inte längre kan ge vår son det stöd han behöver har vi inte anmält dem, utan sökt oss vidare.

I dag torsdag ska min son börja fyran i ännu en ny skola, Liljanskolan, en terapiskola inriktad på elever med särskilda behov. Det var en stor lättnad i våras när han blev antagen där. I fredags ringde de från skolan och sa att deras anslag från Stockholms stad har halverats. De har bestämt att köra verksamheten som vanligt så länge pengarna räcker. Om inte det politiska beslutet ändras kommer skolan avvecklas till årsskiftet och eleverna slussas tillbaka till sina ordinarie skolor.

Sedan i fredags har jag försökt förstå vad som har hänt, och blivit allt mer övertygad om att den här gången ska jag bråka. Men jag tänker inte bråka med skolan utan med politikerna. Bråket handlar inte bara om mitt barn utan om minst tre saker:

1. en katastrofal hantering av ansökningar om tilläggsbelopp där skolorna fått besked om kraftigt minskade resurser veckan innan skolstart.
2. Utbildningsnämndens beslut från 18 april i år om ett nytt resursfördelningssystem, som motiveras bland annat med att det leda till att fler elever med särskilda behov får stöd i sina ordinarie skolor, men som egentligen bara är ett sätt att minska kostnaderna.
3. De ordinarie skolorna saknar förutsättningar för att klara sitt uppdrag att ge alla barn de stöd de behöver och har rätt till enligt skollagen.

Jag tycker att det vore utmärkt om elever med särskilda behov fick det stöd de behöver direkt på sin ordinarie skola, utan att behöva gå omvägen över utredningar, diagnoser och omfattande ansökningar. Min sons historia visar att vi är långt ifrån den situationen och det behövs en mängd olika åtgärder för att nå dit. Utöver det kommer det finnas en liten grupp barn som behöver gå i särskilda skolor. Politiken måste hitta ett sätt att fördela resurser som fungerar även för dem.

Liljansskolan är min sons tredje skola. I den första skolan, friskolan Pilgrimsskolan i Aspudden, blev vi föräldrar kallade till samtal redan efter en månad. Budskapet var tydligt – de ville inte ha kvar honom och hade ingen plan för hur han skulle kunna klara av att gå där. Läget var akut och han for uppenbart illa.

Trots att både jag och hans pappa vet om riskerna med att byta skola flyttade vi honom till Aspuddens skola, den kommunala skola han hör till, mitt i höstterminen. Där har han fått stöd, om än i varierande grad. Det personalteam som tog över honom i förskoleklass gjorde ett fantastiskt jobb. I den gruppen fanns kompetens och en självklar inställning att de barn som kommer till oss ska vi ta hand om. Han utvecklades mycket och hela klassen fick med sig en förståelse för att vi människor har olika svårigheter och det är inget konstigt med det.

Efter förskoleklass har både kompetensen och förutsättningarna för att han ska få rätt stöd varierat. Personal har bytts ut och det har saknats rutiner för att föra över kunskap till ny personal. Ganska ofta har man börjat om från början. Ibland har det varit vår son som förklarat vilket stöd han behöver. Visst är han i någon mån expert på sig själv, men inte på hur han ska kunna utmanas och utvecklas.

För att skapa förutsättningar för att utveckla vår sons stöd gick vi med på att skicka honom på utredning och förra året fick han två neuropsykiatriska diagnoser. Det här med diagnoser lever ett eget liv, men egentligen är det bara ett sätt att beskriva att han har större svårigheter än andra med ömsesidighet och sociala relationer. Han behöver en strukturerad lugn miljö och träning i strategier för att klara vardagen.

Psykologen som gjorde utredningen menade att vår son nog har större svårigheter än testerna visade, men att han fått så mycket träning att det inte syns. Bara han klarar sig genom skolan kommer det gå bra för honom, trodde psykiatern som också var inblandad i utredningen.

Trots utlåtande och diagnoser fick skolan inga extra pengar från utbildningsförvaltningen. Biträdande rektor och specialläraren började allt mer påstridigt tala om möjligheten att söka en fristående resursskola. De sa att andra föräldrar ringer och säger att deras barn är rädda för vår son. De sa att skolan inte har möjlighet att ge vår son det stöd han behöver i fyran, inte ens om de skulle få tilläggsresurser för honom. Kompetensen och förutsättningarna saknas.

För oss föräldrar var det inget lätt beslut. Forskning visar att skolbyten påverkar individens skolresultat negativt och vår son trivdes i sin klass. Först när vi hittade Liljanskolan kände vi att fördelarna med ett skolbyte övervägde nackdelarna.

Liljansskolan är en terapiskola som tar emot barn som, på grund av psykosociala problem, inte kan ta till sig den vanliga skolans undervisning. Målet är att barnet efter fyra terminer ska kunna återgå till ordinarie skolverksamhet. Verksamheten har funnits i femtio år, först som en del av kommunens verksamhet och sedan tolv år som en personalägd friskola. Där finns en mångårig erfarenhet av att ge barn just den hjälp vår son behöver för att klara skolan och förhoppningsvis livet därefter.

Det är en liten skola med mycket hög personaltäthet. Tidigare år har alla barn som antagits till Liljanskolan beviljats maximalt tilläggsbelopp, 290 000 kronor för skoldelen och 147 000 kronor för fritidsdelen. Grundskolepengen som alla skolor får är 75 000 kronor för skoldelen och 35 000 kronor för fritidshemsdelen. Alla pengar skolan har fått har gått in i verksamheten. En plats på Liljanskolan kostar 550 000 kronor per barn och år.

I de beslut som Liljanskolan fick i förra veckan hade samtliga elever fått tilläggsbelopp, alltså hade skolans elever bedömts ha extraordinära behov av stöd. Dock har beloppet minskats till 147 000 kronor för skoldelen och 40 000 kronor för fritidshemsdelen. Det blir en total ersättning på 297 000 kronor per elev och år, lite mer än hälften av vad skolan fått tidigare år. Skolan har inte fått någon förklaring utom hänvisning till det nya resursfördelningssystemet.

Det är klart att det går att bedriva en skolverksamhet med den budgeten, men inte den verksamhet som Liljanskolan har byggt upp och som skolans ledning vill bedriva.

Hur kan det ha blivit så här? De kraftiga nedskärningarna i anslag till Liljanskolan, och andra resursskolor, är en följd av ett nytt system för tilläggsbelopp för elever med omfattande behov av stöd i grundskolan som Stockholms utbildningsnämnd beslutade om 18 april i år. Främsta motivet för det nya systemet är att få stopp på ökade kostnader. Kostnaderna för tilläggsbelopp ökade från cirka 100 miljoner kronor per år 2010 till cirka 330 miljoner kronor 2012. Det är en del pengar, men en ganska liten del av utbildningsnämndens budget på 14 miljarder.

I underlaget hänvisas till att Skolinspektionen förordar att elever med särskilda behov får stöd i sin ordinarie skola. Jag tror att det vore bra att stärka de ordinarie skolorna så att de kan ge fler elever hjälp inom ramen för grundbeloppet. Det skulle minska den administrativa hanteringen och förhoppningsvis skulle barnen få stöd snabbare.

Men för att det ska fungera och om politikerna menar allvar med att de vill inkludera även elever med särskilda behov måste grupperna i skolan bli mindre och personaltätheten öka – grundbeloppet måste höjas drastiskt.

Den höjning av grundbeloppet som diskuteras i tjänsteutlåtandet är blygsam. Där står att pengarna för att täcka den ökade kostnaden för tilläggsbeloppen har tagits från det socioekonomiska tillägget, ”eftersom den totala budgetramen är konstant”. Om kostnaden för tilläggsbeloppen minskar ökar det socioekonomiska anslaget vilket innebär högre grundbelopp, i synnerhet i socioekonomiskt svaga områden. Men det handlar om en ökning på kanske 200 miljoner, som utslaget på alla elever i Stockholms grundskolor är väldigt lite. Att elever med särskilda behov ställs mot elever från socioekonomiskt svaga områden på det här sättet är dessutom direkt osmakligt.

I beslutet om det nya resursfördelningssystemet saknas helt en analys av om det nya systemet faktiskt leder till att de ordinarie skolorna ger eleverna det stöd de behöver. Rent resursmässigt kan det kanske fungera för stora skolor, för de kan omfördela resurser från elever med mindre behov till elever med större behov. För mindre skolor däremot lär det tvärtom bli ännu svårare att klara av elever med särskilda behov om möjligheten att få tilläggsbelopp radikalt minskas. Det finns inte heller någon analys av vad som kommer hända med skolor som är inriktade på elever med särskilda behov, som inte har några elever utan särskilda behov att omfördela resurser från.

Förutom resurser saknas en stödstruktur för att säkra att skolorna har kompetens att ge eleverna rätt stöd. Kanske borde det byggas upp stöd- och kunskapscenter dit skolorna kan vända sig, ungefär som Aspergercenter för de som har diagnos inom autismspektrum och deras anhöriga. Kanske behövs utbildningsinsatser. Allt detta måste finnas på plats innan möjligheten att få tilläggsresurser stryps.

I försvaret av resurstilldelningen har utbildningsborgarrådet Lotta Edholm försökt välta över ansvaret på skolorna. I ABC sa hon att det är skolorna som har antagit barnen som har ansvar för dem. Det är en väldigt cynisk inställning. Barnen finns och de har skolplikt. Många av dem har blivit avvisade från skolor tidigare, eller har vägrat gå till skolor där de vantrivts. Om skolor som fungerar för de här barnen försätts i konkurs för att de får sena besked om drastiskt minskade anslag så faller det tillbaka på politikerna.

Hur tar sonen det hela? Häromkvällen sa han att han hade hört om det där att hans nya skola inte får pengar, men det kommer ordna sig. För hans mamma, pappa och pappas nya fru jobbar på det. Någon gång lär han inse att hans föräldrar inte alltid kan ordna allt till det bästa, men jag tänker göra mitt yttersta för att det inte är den här gången.

Den här gången kommer jag bråka.

Ulrika Lorentzi, förälder till elev vid Liljanskolan och utredare Kommunal