Ett av de ställningstaganden som RFSL oftast får försvara och förklara är det om förändringen av smittskyddslagen: att vi vill att informationsplikten för hiv-positiva ska försvinna. Vi anser att det absoluta kravet på den som vet om att den är hiv-positiv att upplysa sina sexpartners om detta är kontraproduktivt för hiv-preventionen och bidrar till stigmatiseringen av hiv-positiva. Bland annat eftersom lagen tar bort fokus från det som är hiv-preventionens mest centrala budskap: alla människor måste ta ansvar för att praktisera säkrare sex, du ansvarar själv för sin egen sexuella hälsa, ingen annan kan göra det åt dig.
Vi är inte ensamma om att driva den här linjen. Bland andra RFSU och HIV-Sverige, men också till exempel FN:s organ för frågor som rör hiv/aids, UNAIDS, har samma uppfattning. Sedan maj i år har Sverige också tre partier, MP, V och S, som vill göra en översyn av lagen. Men trots detta så uppfattas RFSL:s linje som svårbegriplig, oansvarig, suspekt. Vi tror att det bland annat beror på den mediala logiken: Den totala ovilligheten att nyanserat försöka skildra orsakerna till den ökande spridningen av hiv och det i stället ständigt närvarande önskemålet att utmåla enstaka hiv-positiva som i det närmaste ensamma ansvariga för detta. Jakten på ”hiv-männen” är konstant och medierna lyckas effektivt tysta debatten.
Ett av de allra tydligaste exemplen på detta inträffade den 22 oktober 2008 då expressen.se publicerade en artikel med rubriken ”Gör det lagligt att sprida hiv”. I artikeln citerades vad Jan Albert, professor i smittskydd vid Smittskyddsinstitutet, SMI, hade sagt till Dagens Medicin: ”Vi anser numera att spridning av hiv inte bör vara kriminaliserat”. Ragnar Norrby, SMI:s generaldirektör, motiverade det nya ställningstagandet med att lagen gör SMI:s arbete svårare – eftersom ”det kan bli svårt att hitta den som ligger bakom en smitta eftersom många hiv-sjuka väljer att förbli anonyma”.
Reaktionen på detta blev förstås den väntade. Senare samma dag publicerades en ny artikel: ”Läsarstorm på Expressen.se mot förslaget”. Expressen hade ordnat en nätomröstning med över 25 000 deltagande som svarat på frågan ”Ska det vara kriminellt att medvetet sprida hiv?” 96 procent av läsarna svarade inte helt överraskande ja.
Några timmar dessförinnan hade expressen.se också fått tag i dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson (KD), som ”tar/generaldirektören/i örat” och ”betonar vikten av att preventivt arbeta mot hiv”. Ministern lät också hälsa att det inte var aktuellt att ändra lagen så att ”det blir lagligt att medvetet smitta med hiv”.
Cirka tolv timmar efter det att den första artikeln publicerades kunde expressen.se följa upp ytterligare en gång i ämnet, nu med en artikel med rubriken ”Nu backar SMI: Vi gjorde fel”. Drevets syfte var uppfyllt: boven hade identifierats och tvingats göra en pudel – läsarna, inklusive ministern, befriats från komplicerande analyser och kunde hålla fast vid magkänslan.
Men vad var det egentligen SMI hade sagt och gjort, från början? Som svar på en begäran från polisen att göra efterforskningar på en virusstam i ett rättsfall mot en hivpositiv man hade SMI nekat att utföra denna, eftersom ”SMI anser att kriminaliseringen av HIV-smittspridning försvårar ett effektivt preventionsarbete och därmed står i konflikt med Regeringens instruktion för Smittskyddsinstitutet”. Detta var också en ståndpunkt som myndigheten höll fast vid, även efter mediedrevet. Värt att notera är också att det inte någonstans i myndighetens uttalanden finns täckning för påståendet att de vill göra ”medveten” spridning av hiv-viruset laglig.
Det den här mediecirkusen visar tydligare än något annat är förstås att diskussionen om hiv, smittskyddslagen och tillämpningen av brottsbalken i fall där hiv-smitta överförts, är på en rent infantil nivå i Sverige. Generaldirektörens och professorns försök att lyfta upp problematiken med lagstiftningen, just för dess negativa inverkan på hiv-preventionen, viftas bort av den ansvariga ministern och lyfts inte heller upp för en seriös diskussion i medierna. Argument som professor Albert lägger fram i Dagens Medicin, som ”att spärra in någon ’hiv-man’ per år ger en falsk bild av att staten har koll på vilka som sprider hiv”, fångas inte upp. Det gör inte heller hans konstaterande att hiv-överföringen ökar i Sverige och att vi borde försöka oss på nya vägar för att komma tillrätta med detta.
År 2010 måste det vara möjligt att på ett seriöst sätt diskutera hiv-preventionen i Sverige, varför den fungerar så dåligt som den gör, med en långsam men stadig ökning och hur det kommer sig att just vi i Sverige tycker att vi har behov av en av världens hårdaste lagar mot hiv-överföring. Varför anser vi att vår situation här är så speciell att vi inte bryr oss om vad vare sig våra egna experter eller UNAIDS rekommenderar? Och hur är det möjligt att själva debatten görs så kontroversiell?
Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL
Christian Möllerop, vice förbundsordförande för RFSL och ordförande för RFSL:s hälsoutskott
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
