I dag avslutas den andra upplagan av Tillväxtdagarna som i år genomförs i Göteborg. Initiativet är lovvärt då dagarna sammanför personer ur olika sfärer: politik, näringsliv, fackföreningsrörelsen och en rad andra organisationer. Upplägget för tankarna till hur Almedalen fungerade för ett tiotal år sedan, innan formatet exploderade och blev oöverblickbart. Inte Almedalen ”light” utan Almedalen ”tight”, som arrangörerna säger.
Arrangemanget har därmed en uppenbar fördel. På två dagar hinner deltagarna faktiskt träffas, diskutera och bygga nätverk utanför det egna, vardagliga pastoratet. Det ska inte underskattas i ett land av Sveriges storlek. Konsensus och breda överenskommelser mellan centrala samhällsaktörer var viktiga ingredienser i 1900-talets välfärdsresa.
Problemet med Tillväxtdagarna inträffar om du skulle kasta in en tennisboll i en klunga deltagare. Du skulle garanterat träffa en vit, svensk man i sina bästa år. Något som måste rättas till inför nästa års arrangemang i Malmö.
Ett seminarium om den svenska arbetsmarknaden underströk Tillväxtdagarnas fördelar. Först slog det gnistor. Henrik Lindberg från Ratio upprepade vanföreställningar om LAS och hävdade att Wanja Lundby-Wedin bara representerar insiders på arbetsmarknaden. LO:s ordförande bet tillbaka med finess och därefter följde en paneldiskussion som beskrev den svenska arbetsmarknadens fördelar och utmaningar.
Parterna på arbetsmarknaden är ansvarstagande, flexibiliteten är relativt stor, staten lägger sig inte i lönebildningen. Så ser fördelarna ut. Lundby-Wedin la dock in en aktuell brasklapp: EU:s finansministrar har kommit överens om ett lagstiftningspaket som utgör ett allvarligt hot mot parternas fria förhandlingsrätt. Facket befarar att det illa dolda syftet är en reglering av lönerna på EU-nivå. Beslut fattas på EU-toppmötet 24-25 mars, och frågan är hur Sveriges borgerliga regering kommer att agera bakom stängda dörrar.
Europaparlamentarikern Olle Ludvigsson (S), som har varit med och gjort 500 las-undantag på Volvo och därmed gav Lindberg ännu mer att tänka på, lyfte behovet av omställning. Varför går uppsagda bilarbetare på a-kassa, när det är utbildning som behövs, undrade han retoriskt. Emma Lennartsson, chefsekonom på Kommunal, påpekade att nästan var fjärde elev lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. Regeringen försöker lösa problemet med att subventionera företag som anställer unga. En reform som kostar tio miljarder och har mycket liten effekt.
I stället är det utbildning och praktik i olika kombinationer som behövs. Peter Lundahl, VD på Manpower, berättade om ett samarbete med Elektrikerna där utbildning har varvats med praktik för skoltrötta elever. Resultatet: Eleverna tar examen och får jobb. Elektriker är ett bristyrke. Ett kunskapslyft, TCO:s utbildningsgaranti och ökad anknytning till arbetsmarknaden under akademiska studier var andra goda idéer som nämndes.
En annan utmaning som diskuterades under dagen var att det i genomsnitt tar nio år innan en person som har invandrat till Sverige får ett jobb. Motsvarande tid i Kanada är knappt ett år.
Sveriges borgerliga regering har vunnit två val med löften om fler jobb och minskat ”utanförskap”. Nu är den regeringen ansvarig för såväl dessa nio år utan jobb som det faktum att en av fyra unga är arbetslösa.
Om exakt en vecka inleds S-kongressen. Vågar vi hoppas på diskussioner som visar att vi har en opposition med bättre idéer?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
