Underkänt för bilprovningen

ledare Privatiseringen av bilprovningen är en flopp. Tillsynen av densamma är ett skämt. Riksrevisionens hårda kritik av verksamheten är berättigad, och spiller också över på regeringen.

Riksrevisionens aktuella granskning av privatiseringen av bilprovningen följer ett bekant mönster. Precis som i en tidigare granskning av vårdvalet konstateras åter att etableringsfrihet och vinstdrift leder till högre tillgänglighet i områden där kundunderlaget är tillräckligt lönsamt. Det behövs egentligen inga Riksrevisionsgranskningar för att räkna ut sådant. Inte heller att priset går upp när tillgängligheten ökar.

Ökad och snabb tillgänglighet är synonymt med lägre beläggning. Lägre beläggning medför ökad kostnad per besiktigad bil. Under en tidsperiod där konsumentpriserna ökat med 10 procent har kostnaderna för en kontrollbesiktning ökat med 56 procent. Riksdagens förhoppning om både ökad tillgänglighet och pressade priser ter sig därför en smula naiv. 

Mer intressant i granskningen är vad som hänt med de andra målen med privatiseringen. Förutom ökad tillgänglighet och pressade priser skulle det skulle bli mer valfrihet och högre kvalitet. Dessutom skulle fri konkurrens gynna entreprenörskapet samtidigt som kraven på trafiksäkerhet och miljökontroll skulle vara fortsatt höga. 

Hur det gick? Ungefär som förväntat skulle reformens kritiker säga.

Politiken valde att skapa ett oligopol.

När det gäller entreprenörskapet riktas kritiken mellan raderna mot reformens utformning. ”Inslaget av entreprenörskap är litet” konstaterar Riksrevisionen och pekar på att tre stora aktörer med vardera en fjärdedel av besiktningarna dominerar marknaden. Inte så konstigt kan man tycka. Marknadskoncentrationen beslutades i praktiken av politiken när Svensk Bilprovning vid avregleringen delades upp i just dessa tre företag. Att de har kvar sin dominerande ställning kan rimligen inte förvåna någon. Politiken valde att skapa ett oligopol.

Mest uppseendeväckande i granskningen är dock något annat. Riksrevisionen kritiserar hur systemet för ackreditering och tillsyn fungerar. Det är SWEDAC som står för ackrediteringen och Transportstyrelsen för tillsynen. Den senare är uppenbart bristfällig. När reformen infördes startade Transportstyrelsen en grupp som skulle arbeta med tillsyn. Den bestod då av 5,5 årsarbetskrafter, men är idag bemannad med endast en (1) analytiker. Det är så lite att Transportstyrelsen tvingats ta bort den avgift från besiktningsföretagen som skulle finansiera tillsynen. 

Ännu värre är det att läsa hur Riksrevisionen påpekar att Regeringen innan reformen bedömde att Transportstyrelsen skulle behöva anställa 15–25 årsarbetskrafter för att arbeta med tillsyn och föreskrifter för bilprovningen. Idag är det bara 2–3 personer som jobbar med detta. Det är därmed inte konstigt att risken för en inspektion är försvinnande liten. Varje år görs 5,6 miljoner besiktningar. 2018 gjordes endast sju (7) stickprov. Merparten av dessa var rent administrativa och endast ett (1) stickprov avsåg en fysisk besiktning. I Danmark och Norge genomfördes 2281 respektive 4526 fysiska stickprovskontroller. Det finns fog för att kalla den svenska tillsynen för ett skämt i jämförelse och Riksrevisionens kritik framstår som hård och berättigad. Den spiller också över på regeringen.

”Det innebär att Transportstyrelsen inte arbetat ändamålsenligt med sin tillsyn och att regeringen inte har styrt Transportstyrelsen så att Transportstyrelsen arbetar ändamålsenligt med sin tillsyn av besiktningsmarknaden.”

Kanske kommer vi nu se ytterligare en parallell till utvecklingen på skol- och vårdmarknaderna. Rapportens beskrivning av konsekvenser på tillgänglighet och kostnadsutveckling följer till samma mönster som i en tidigare granskning av primärvården. När det gäller ägarprövning finns en hänvisning till Skolinspektionen i rapporten. Frågan är om tillsynen kommer att kunna hanteras inom Transportstyrelsen, eller om också bilprovningen kommer att kräva en egen tillsynsmyndighet?