Underskatta inte Åkesson i rollen som underdog

ledare När SD nu gjort sig av med Kent Ekeroth kan partiets normaliseringsprocess fortsätta och Jimmie Åkesson får fortsatt utrymme att spela sin roll som etablissemangets underdog.

Till jubel och stående ovationer välkomnades SD:s partiledare och superstjärna Jimmie Åkesson, när han skulle hålla tal på partiets valkonferens i helgen.

»Vi är en folkrörelse. Vi är ett parti, en rörelse som har skapats av helt vanliga människor, vi är ett parti som är för helt vanliga människor. Jag vill påstå att vår kanske allra främsta styrka som rörelse och som politiskt parti är att vi förstår vanliga människor, därför att vi är själva mitt ibland dem«.

Det är ett eko av tidigare KD-ledaren Göran Hägglunds nio år gamla idé om verklighetens folk som SD anammat och långt mer framgångsrikt har präntat in att de representerar.

SD hymlar inte med att de vill ha makt. Ett led i att vara ett parti för många är att till sist göra sig av med Kent Ekeroth, som nu petats från riksdagslistan.

För SD:s del kan det långsiktigt bara vara positivt för partiets normaliseringsprocess. I talet från i lördags hördes också ledorden förändring och förbättring, det luftades ilska över att de andra partierna har förstört landet vilket gör längtan stark efter att få mandat att skapa förändring på riktigt.

Det handlar om välfärd, trygghet och sammanhållning, som är de centrala värden som ska genomsyra invandringspolitiken, kriminalpolitiken och sjukvårdspolitiken, enligt SD.

Det mest skrämmande med Jimmie Åkessons tal är att han har rätt när han kritiserar försöken till triangulering från de andra partierna, särskilt S och M som genom denna strategi försöker neutralisera SD för att själva behålla eller få makten.

»Det är vi som är originalet«, konstaterade han bara lugnt.

Det är riskabelt att underskatta Jimmie Åkesson som, i sin välspelade roll som antietablissemangets underdog, i dag har en farlig styrka som ligger i att han kan peka på sina motståndare och kalla dem kappvändare samtidigt som han kan slå sig för bröstet och påminna om att SD har varit konsekventa i sin analys av problembilden.

Även om ordet systemkollaps inte används längre är budskapet att det är vad som väntar om inte SD vänder på utvecklingen.

Även om ordet systemkollaps inte används längre är budskapet att det är vad som väntar om inte SD vänder på utvecklingen.

I valplattformen används ord som att det pågår »inbördeskrig«, i helgens tal säger Åkesson att massinvandringens tid med utländska mördare och våldtäktsmän måste få ett slut. I årets första partiledardebatt fastslog Jimmie Åkesson att »Sverigedemokraterna förklarar härmed krig mot den organiserade brottsligheten« och att militär borde sättas in i förorten.

Det gav oväntat gensvar från Stefan Löfven. Och när Moderaternas Tomas Tobé en månad senare sa att M vill kartlägga sexualbrottslingars etnicitet, fördubbla straffet för gängkriminella och utvisa fler dömda brottslingar, blev trianguleringen pinsamt tydlig och muskelmätartävlingen dömd på förhand.

»Sverigedemokraterna bryr sig inte ett skit om invandrare, men de fattar åtminstone hur illa det är. Politikerna har tappat kontrollen«, säger en lärarstudent, född i Sverige med kurd-irakisk bakgrund, när hon förklarar varför hon kommer rösta på SD.

Den retoriska matchen har dessvärre många gånger redan vunnits av SD.

När de nu samtidigt själva triangulerar S med en folkhemsvision som innehåller välfärd och trygghet, men endast för dem som enligt SD rättmätigt förtjänar att ta del av den, är det upp till alla andra partier, särskilt S, att vinna den praktiskt politiska matchen.