Underskatta inte det tråkiga ledarskapet

Krönika Vilken typ av politiska ledare vill vi egentligen ha? Och vilken politisk kultur lyfter fram den sortens ledare?

När jag var yngre och engagerade mig politiskt var det en allmän sanning bland mina jämnåriga att svenska politiker var tråkiga.

Rabblande, mumlande stenansikten. Byråkrattyper.

För en politiskt aktiv ung man som själv hade nördstämpeln i pannan och för allt i världen ville bli av med den (utan att lyckas särskilt bra) var detta lite skämmigt.

Jo, ja… de borde kanske vara lite roligare…

I dag är jag ganska säker på att de hade fel. Att jag hade fel.

Mellanmjölkens land, lagomlandet 

Visst, det är förstås ingen nackdel om politiska ledare klarar av att vara personliga även i offentligheten, att de kan framstå som sociala. Eller för den delen någon man skulle vilja ta en öl med, vilket under 00-talet länge ansågs som president George W. Bushs enda unika ”selling point” som politiker.

Men jag tror att alla som i dag analyserar politikernas utstrålning och karisma och tar det som intäkt för om någon är lyckad eller inte också borde ställa sig frågan vad den politiska kulturen i samhället föder fram för politikertyp.

Och vilken typ av politiska ledare vi egentligen vill ha.

Eller mer konkret: vilket sorts samhälle, vilken politisk kultur, födde fram en Vladimir Putin eller en Donald Trump?

Och vilken sorts politisk kultur var det som lyfte fram ”tråkiga” svenska ledare som Thorbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson.

Sverige har länge varit kompromissernas land. Från Saltsjöbadsavtalet till vår tids skatteuppgörelser och samtal om LAS-förändringar. En viktig del av det vi brukar kalla den svenska modellen.

Vi har inte varit i krig, inte haft någon stor social oro, nästan inga strejker.

Mellanmjölkens land. Lagomlandet.

I ett sådant politiskt klimat är det kanske naturligt att vi får politiker som är sansade, resonerande, inte jättekonfrontativa. Kanske vill vi till och med att det ska vara det.

I länder som förändrats snabbare, mer dramatiskt, har ledarna ofta (alltid?) tagit med sig militärbarackernas logik in i regeringskansliet. I Ryssland var det kaoset under 1990-talet som skapade Putin. I USA var det 30 år av allt hårdare politisk konflikt som lyfte fram Trump.

Länge trodde jag att Sverige var på väg i samma riktning. Polariseringen var lika tydlig här. Populister, främst Sverigedemokraterna, vann framgångar.

Så ja, vi har sett konturerna av ett annat, och mer auktoritärt politiskt ledarskap växa fram.

Men nu? Kan kriget ändra på det?

Jag antar att det kan gå i båda riktningar. Kanske driver oron i omvärlden fram mer av det auktoritära. Kanske samlas det svenska samhället istället kring en gemensam idé, en mer samtalande och konsensusinriktad politik.

Magdalena Andersson framstår i vilket fall mer som den senare sortens politiker.

Så, återigen, missförstå mig inte. Det är inget fel med karismatiska politiker. Men ibland måste vi också uppskatta tråkigheten. Och det samhälle som skapade den.