Debatt Rika länder bör bidra mer till skydd av natur- och kulturarvsmiljöer som inte bara gynnar dem själva. Trovärdigheten för Unescos världsarvslista hotas av Världsarvskommitténs ökade politisering, skriver Mats Djurberg generalsekreterare för Svenska Unesco-rådet och Tora Aasland ordförande för det Norska Unesco-rådet.
Unescos världsarvslista är välkänd över hela världen och världsarven är populära resmål för många turister. Allt eftersom det blivit uppenbart vad fördelarna av en utnämning till världsarv är värd så har antalet världsarv också ökat stort. 1978 fanns det bara 16 världsarv och nu 2018 finns det hela 1073.
Snart kommer det antalet förmodligen att öka ytterligare. När Unescos Världsarvskommitté, där Norge just nu är medlem, möts i för den 42a gången i Bahrain 24 juni – 4 juli, så står nämligen nya nomineringar till världsarvslistan på dagordningen.
För att bli världsarv ska en plats ha särskilt universellt värde och det nominerande landet ska ha en gedigen plan för platsens skydd och förvaltning. När en plats väl har blivit inskriven på världsarvslistan måste den bevaras för framtida generationer.
193 länder har skrivit under Unescos Världsarvskonvention som ger dem möjlighet att identifiera och nominera tänkbara världsarv och förbinder dem att skydda och bevara natur- och kulturarvsmiljöer.
På det stora hela har konventionen och världsarvsbegreppet varit en stor framgång – kanske Unescos största.
Men framgången har fört med sig flera utmaningar. Allt eftersom världsarven blir mer välkända så har vi också sett en ökad politisering av processen där länder utöver stora påtryckningar för att få sina nomineringar accepterade.
Numera sker det oroväckande ofta att expertutlåtanden inte respekteras av världsarvskommittén.
Under nomineringsprocessen utvärderas tilltänkta världsarv och deras förvaltningsplaner av experter från International Council on Monuments and Sites (ICOMOS) och International Union for the Conservation of Nature (IUCN).
Numera sker det oroväckande ofta att deras expertutlåtanden inte respekteras av världsarvskommittén.
Faktum är att kommittén när den sist möttes i juli 2017 gick emot experternas rekommendation i nästan 90 procent av fallen samt godkände nomineringar av världsarv där experternas ansåg att det inte fanns tillräckligt goda förutsättningar för att skydda och bevara platserna.
Detta betyder att världsarvens trovärdighet långsamt men säkert minskas och att utnämningen till ett världsarv kan komma bli betydelselös. Detta kommer också att bidra till en fortsatt dramatisk ökning av antalet världsarv.
1996 hade Unesco i genomsnitt6900 US$ för att stödja skyddet och bevarandet av varje världsarv. 2018 har den siffran gått ned till endast 2008 US$ . Det främsta skälet till detta är den stora ökningen av antalet världsarv, eftersom det inte skett en motsvarande ökning i finansiering från de länder som skrivit under Världsarvskonventionen. Effekten av detta märks främst i utvecklingsländer som i många fall kämpar för att bevara sina unika natur- och kulturarvsmiljöer.
Det finns till exempel bara 102 världsarv i Afrika medan Europa har hela 506 världsarv.
Den bristfälliga finansieringen blir än mer problematisk med tanke på att det finns stora geografiska skillnaden i fördelningen av världsarv.
Det finns till exempel bara 102 världsarv i Afrika medan Europa har hela 506 världsarv. Italien har 53 världsarv medan Spanien har 46 och Frankrike 43. Den här trenden fortsätter dessutom – 2018 kom 29 av 32 nomineringar från rika länder.
Det är dyrt att utvärdera dessa nomineringar – i genomsnitt 22 000 US$ – och den kostnaden bärs av Världsarvsfonden.För närvarande, så är det bara motsvarande 1 procent av medlemsländernas avgift till Unesco som går till Världsarvsfonden. I praktiken innebär detta väldigt lite pengar – i många fall bara US$300 per land.
På grund av detta har länder som Sverige och Australien valt att öka sitt bidrag till fonden: Sverige dubblerade sitt bidrag 2017 och Norge förbereder sig nu för att göra det samma. Både Sverige och Norgebetalar dessutom in frivilliga bidrag till Världsarvsfonden. Tyvärr innebär det nuvarande systemet att fondens pengar i stor utsträckning används till att bidra till att rika länder att få ytterligare ett världsarv på sin lista.
Därför vill vi uppmana Världsarvskommittén att se över sina administrativa rutiner så att hög- och medelinkomstländer, som inte kvalificerar sig för att ta emot bistånd enligt OECD DACs (development assistance commitee) kriterier, själva finansierar utvärderingarna av nya möjliga världsarv.
Detta skulle innebära att de begränsade resurserna i Unescos Världsarvsfond kan användas i länder som har sämre förutsättningar för att nominera och skydda sina natur- och kulturarvsmiljöer. Den här förändringen skulle innebära en besparing på US$ 638 000 för fonden.
Vi vill också uppmana länder som har skrivit under Unescos Världsarvskonvention att respektera principerna I konventionen och framför allt de rekommendationer som ges av experterna.
Framför allt vill vi uppmana rika länder att i större utsträckning bidra till skyddet av natur- och kulturarvsmiljöer världen över genom att öka sina finansiella bidrag till världsarvsfonden.
Natur- och kulturarvsmiljöer är viktiga för oss alla. Därför gör vi gör oss själva en björntjänst om vi låter nationella egenintressen gå före kvalitet vid utnämningarna av nya världsarv.
Mats Djurberg är generalsekreterare för Svenska Unesco-rådet, Tora Aasland är ordförande för det Norska Unesco-rådet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
