Listan på metoder för att bekämpa kvinnoförtryck kan göras lång. Just därför är den svartvita retoriken om förbud och sekularisering så kontraproduktiv, skriver Hanna Cederin, förbundsordförande.
Under sommaren har vi haft en intensiv debatt om förorten. Den har med tiden blivit en debatt om en debatt om en debatt. Artikeln ”Feministerna sviker förorten” inledde och redan där var tonen satt till en omöjlig nivå. Vilka är feministerna? Vad är förorten?
Sällan har man sett så många engagerade i debatten om kvinnors rättigheter som den senaste tiden. Kanske är jag konspiratorisk, men på något vis känns det typiskt att när den vite mannen kan friskrivas från skuld är man plötsligt som ivrigast på ledarsidor och bland politiska tyckare att driva på debatten om kvinnoförtryck i förorterna.
Utgångspunkten är ett påstående om att den religiösa fundamentalismen ökar och gör att fler kvinnor drabbas av så kallat hedersförtryck. Jag tvivlar inte på sanningshalten i enskilda berättelser, men det måste finnas en ödmjukhet inför att berättelserna om förorten är många och skiljer sig från varandra.
Det är heller inte självklart vad som är uttryck för fundamentalism. Slöjbärande kan vara både förtryck och frigörelse, skilda badtider på simhallar fantastiskt och religion ibland bakåtsträvande och ibland progressivt. Debattens utgångspunkt skapar en stor oro hos mig som bor i förorten, som är antirasist och feminist.
Det finns problem med att förorten svartmålas och schabloniseras. Konsekvensen blir att de som inte bor i förorten får en bild av att vi som bor där är kriminella, arbetslösa, obildade, fundamentalistiska. Vi som bor i förorten blir stigmatiserade.
Det finns problem med islamofobi och rasism som är allt annat än abstrakta. Här finns också ett tydligt feministiskt perspektiv – muslimska kvinnor blir lätta offer. Kvinnor med slöja är en av de grupper som är mest utsatta för hatbrott. Kvinnor med slöja diskrimineras på arbetsmarknaden.
Det finns kvinnor som utsätts för förtryck och våld. Vissa är infödda svenskar, andra har utländsk bakgrund. En del lever i miljöer som styrs av religiösa fundamentalister, och kan vara särskilt utsatta och isolerade.
Att vilja lyfta det senare gör inte att det går att bortse från de två förstnämnda. Den som svepande beskriver förorten som fundamentalistisk och religiösa uttryck som förtryckande bär ett tungt ansvar och spelar med i Sverigedemokraternas berättelse om ”de andra”. Att spä på strömningarna är långt ifrån detsamma som att vara rasist, men goda intentioner – eller snarare avsaknaden av onda – friar ingen från ansvar.
De generaliserande beskrivningarna av förorten och hur kvinnor lever där är orimliga, men i den tid och den värld vi lever i är det särskilt allvarligt. Parallellt med att debatten om hur fundamentalismen tar över förorten har rasat, har också tonen skärpts mot tiggare och flyktingar. Avhumanisering och exotifiering är grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. För att motivera hårdare tag krävs att ”vi svenskar” distanserar oss från ”de andra”, de som inte delar våra västerländska värderingar och utgör ett främmande hot. Svaret blir kollektiv bestraffning för alla som passar stereotypen.
På längre sikt är konsekvenserna så stora för hela samhället att det är svårt att ta in. Frågan är inte om det finns kvinnor i förorten som blir misshandlade, begränsade och förtryckta. Det gör det. Frågan är vem det tjänar att det framställs som att det nästan enbart är kvinnor i förorten som är misshandlade, begränsade och förtryckta. Om den bilden blir den enda bilden av kvinnoförtryck så förlorar vi all möjlighet att kämpa för verklig jämlikhet mellan könen. Om bilden av förtryckaren oproportionerligt ofta blir en man från förorten är det den rasistiska samhällsutvecklingen som gynnas.
Självklart kan det finnas situationer som skiljer sig från andra, men att livet i förorten skulle vara så väsensskilt från livet för kvinnor i glesbygd köper jag inte.
Jag välkomnar en debatt om verkliga problem som fokuserar på lösningarna. Det behövs. Förtryck mot kvinnor tar sig miljarder av uttryck och kräver miljarder av svar. Ingen kan väl tro att en översyn av bidrag till religiösa samfund, slöjförbud för minderåriga eller avskaffande av separatistiska badtider är i närheten av fullständiga lösningar?
Vi som motsätter oss debattens utgångpunkt sägs vilja förneka problem och skydda religiös fundamentalism. Det är ett simpelt debattknep. Det handlar i stället om hur vi ser på verkligheten och inte minst om hur vi vill hantera den. En översyn av bidragen kan vara bra, det är viktigt att markera om föreningsverksamhet inte erkänner grundläggande mänskliga rättigheter.
Jag kommer däremot aldrig ställa mig bakom lagstiftning som reglerar hur människor klär sig utöver det som faller under lagen om hets mot folkgrupp. Att förbjuda religiösa symboler finns inte på kartan och i synnerhet inte när slöjan som symbol idag för många betyder motstånd och frigörelse. Separatistiska badtider är knappast fundamentalism.
Oavsett hur kvinnoförtrycket ser ut finns det ett hav att erfarenhet i kvinnorörelsen och vi måste hitta arbetssätt och metoder som fungerar också här. Kvinnor som saknar tillgång till information bör få det, sökas upp och bjudas in av myndigheter och kvinnojourer. Det handlar om stöd som ibland kan vara så enkelt som att känna till vad som är olagligt och bör polisanmälas, hur man tar ut skilsmässa eller vilka rättigheter man har. Hjälp att lära sig språket, söka jobb. Resurser till kvinnoseparatistisk verksamhet, skilda badtider och simlektioner. Tjejer och kvinnor som inte vill umgås med män måste få sina rättigheter tillgodosedda i separatistiska rum på ungdomsmottagningar.
Listan kan göras lång, och just därför är den svartvita retoriken om förbud och sekularisering så kontraproduktiv.
Det finns kvinnor i förorten som behöver den feministiska rörelsen. Kategoriska fördömanden av deras klädval och svartmålning av de områden de bor i hjälper inte dessa kvinnor. Generaliseringen sker på bekostnad av de som redan stigmatiseras. Den som tar hot från reaktionära krafter på allvar bör verka för att bekämpa avstånden och i stället visa solidaritet och systerskap med hela förorten.
Hanna Cederin, förbundsordförande
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
