Samhället måste skapa verktyg och trygga rum som stärker kvinnors makt i vardagen. Dit hör trosutövning och könsseparatism, men också myndighetsstöd, utbildning och ekonomisk självständighet, skriver Hanna Cederin i en replik.
När vänsterpartisten Jonas Lundgren svarar på min artikel bygger argumentationen på en övertro på regler och påbud. I sin artikel nämner han – trots att han påstår att han vill se ett progressivt svar – repressiva åtgärder. Det finns inga belagda samband mellan hedersvåld, religion och könsseparatism.
Men även om sådana fanns skulle Lundgrens åtgärder i bästa fall bli verkningslösa och i sämsta fall hindra frigörelse.
Lundgren vill se över stödet till trossamfunden. En sådan utredning pågår och presenteras 2018. Vilka problem och sanktioner han hoppas att denna ska landa i kan jag bara spekulera i, men eftersom det totalt rör sig om runt 56 miljoner kronor, kan det oavsett inte handla om dramatiska summor. Frågan är om någon form av sanktion skulle vara ekonomiskt kännbar för fler än de allra minsta organisationerna och om ett avskaffande av stödet skulle ha betydelse på sikt.
Jag vänder mig emot signalpolitik på bekostnad av frågor som i grunden handlar om religionsfrihet och vårt samhälles stöd till människors möjlighet att utöva sin privata tro. Jag delar Lundgrens uppfattning om att religiösa friskolor bör förbjudas. Men av andra skäl – jag är motståndare till privata skolor och tycker att minderårigas utbildning ska vara konfessionsfri. Att alla skolor aktivt skapar möjlighet för barn att utöva sin tro, exempelvis genom bönerum och själavård, menar jag däremot ska betraktas som en skyldighet.
Religionsfriheten och stödet till trossamfunden kom ur kamp för att folket själva skulle få välja om de ville utöva religion eller inte, och kunna forma samfunden på andra och mer demokratiska sätt än den auktoritära och påtvingade statskyrkan. Civilsamhället är, inräknat trossamfunden, ovärderligt i egenskap av att skapa folkliga arenor, och möjliggör frigörelse och framsteg.
Den mest långsökta idén i debatten är att motverkande av könsseparatism per definition skulle vara bra. I praktiken betyder en sådan hållning att flickor och kvinnors tillgång till exempelvis simhallar och undervisning i sex och samlevnad skulle villkoras mot en skyldighet att göra det med pojkar och män. Varför vill Lundgren att politiken ska komma med pekpinnar mot kvinnor? Jag väljer själv ofta bort män i privata sammanhang, så som omklädningsrum och sovkupéer. Jag skulle gärna gjort det i sex och samlevnadsundervisningen som barn och känner flera med goda erfarenheter av det.
I politiska sammanhang ser jag separatism som ett omistligt verktyg för möjlighet till fria former för att utbyta erfarenheter av, förstå och utforma strategier mot förtryck, exempelvis i min roll som instruktör i feministiskt självförsvar.
Lundgren hävdar att jag enbart pekar mot välfärden som svar. Det stämmer inte. Jag nämner en rad andra åtgärder i min artikel och inom dem ryms sådant som kartläggning av hedersförtrycket, ökade kunskaper hos samhällets institutioner, mer stöd till kvinnojourer och andra riktade insatser. Jag lyfter fram välfärden därför att den är en förutsättning för att de riktade insatserna ska bli till mer än ord. Det gör att en ojämlikhets- och skattesänkarvurmande borgerlighet saknar trovärdighet.
Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt förtryck som ständigt söker och hittar vägar till att begränsa och kränka kvinnor. Signalpolitik och missriktade pekpinnar kommer inte att stoppa det från att nå fram. Kampen mot könsmaktsordningen underlättas inte av att de som drabbas berövas på sammanhang de kan forma själva och använda för att ta makten över sin egen frigörelse. Det kan inte vara fritt fram att tumma på lika demokratiska rättigheter med hänvisning till eget tyckande om människors sätt att använda dem.
När förtrycket, som hedersvåldet, utspelar sig i nära relationer blir det som mest komplext och effektivt. Därför kan samhället inte stanna vid fördömanden utan måste skapa verktyg och trygga rum som stärker kvinnors makt i vardagen. Dit hör trosutövning och könsseparatism, men också myndighetsstöd, utbildning och ekonomisk självständighet.
Hanna Cederin, förbundsordförande, Ung Vänster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
