Pride Vi saknar regeringens handfasta stöd, skriver DIK:s ordförande Anna Troberg.
Runt om i Sverige firas Pride. Det är glädje och fest, men också stort allvar. Regnbågsfärgade IKEA-påsar, pridepimpade företagsloggor och flaggviftande politiker till trots, så är det också de få dagar om året som vi hbtqi-personer på anvisad plats och med polisbeskydd får smaka på hur det känns att utgöra normen. Det räcker inte. Hbtqi-personer är fortfarande mer utsatta än andra i samhället och på arbetsmarknaden. Fackförbundet DIK anser att det är oacceptabelt.
Sverige är sämst i Norden på att tillgodose hbtqi-personers rättigheter. Det slog ILGA Europe (International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans och Intersex Association) nyligen fast i sitt årliga Rainbow Map & Index. Sverige har rasat i rankingen och ligger nu på en modest delad elfteplats tillsammans med Grekland. Det rimmar illa med den höga svansföring som svenska politiker ofta har i dessa frågor. För individen handlar det inte om ett sårat politiskt och nationellt ego. Det handlar om livskvalitet.
I dagens Sverige betraktas sagostunder med drag queens och sommarkollon för unga transpersoner som legitima mål för hat och hot
MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) släpper löpande rapporter om unga hbtqi-personers situation i Sverige. 2018 jämförde myndigheten sina resultat med internationella studier i Bredda normen. Resultatet var nedslående. Hbtqi-ungdomar har det generellt tuffare än andra unga. Deras levnadsvillkor är sämre. De är mer utsatta för våld och diskriminering. Deras fysiska, psykiska och sociala välbefinnande är sämre.
2022 konstaterade MUCF i Unga hbtq-personers utsatthet för omvändelseförsök i Sverige att ”försök att omvända unga hbtq-personer vad gäller deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck förekommer i en inte obetydlig utsträckning.” I februari 2024 släppte MUCF Det får inte existera om unga hbtqi-personer och förtryckande hedersnormer. I den slår man fast att unga hbtqi-personer är särskilt utsatta i vissa hedersstyrda muslimska och frikyrkliga miljöer.
I Bredda normen beskrivs hur hbtqi-ungdomar kommer senare in i studier och arbetsliv. När andra unga väljer en utbildning som matchar intresse och talang, går många hbtqi-ungdomars energi först åt till att finna sig själv och en trygg plats i tillvaron. När de väljer utbildning och framtida yrke låter de intresse och talang stå tillbaka för ett krasst säkerhetstänk. En del väljer en utbildning som för dem bort från ett otryggt hem, andra ett yrke som minimerar kontakten med kolleger och kunder och därmed risken för trakasserier och diskriminering. Och vem kan klandra dem?
I dagens Sverige betraktas sagostunder med drag queens och sommarkollon för unga transpersoner som legitima mål för hat och hot. Man bränner regnbågsflaggor, hotar hbtqi-personer och skrämmer hbtqi-aktivister till tystnad utan någon större risk att bli lagförd. Kränkande och ovetenskapligt trams sprids från riksdagens talarstol när hbtqi-frågor behandlas. Ett parti med kansli i Rosenbad låter sin trollfabrik sprida hbtqi-fobisk propaganda helt utan konsekvenser för politiska samarbeten på högsta nivå. Sverige skickar asylsökande hbtqi-personer tillbaka till förföljelse, våld och död om de inte svarar ”rätt” under förnedrande homotestsamtal helt utan vetenskaplig evidens.
Samhällets signaler till landets unga hbtqi-personer ingjuter inte direkt trygghet och förtroende. Fackföreningsrörelsen och civilsamhället arbetar löpande med dessa frågor, men vi saknar regeringens handfasta stöd.
Unga hbtqi-personer måste få samma möjlighet som alla andra att fritt välja en egen väg i livet.
Anna Troberg, förbundsordförande i fackförbundet DIK
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
