“Vet inte Reinfeldt att perioden sedan krisåren på 90-talet är den mest industritunga sedan 1960-talet?” Det skriver Unionens samhällspolitiska chef Cecilia Beskow.
Just nu sprids ett klipp på nätet från det världsekonomiska forumet i Davos. 10 000-tals människor har hört och sett statsminister Fredrik Reinfeldt säga att Sverige en gång i tiden hade anställda i industrin, men att de nu praktiskt taget är borta.
Vi förutsätter att statsministern känner till var de nya jobben skapas. Men det är allvarligt att han som statsminister sprider en bild som inte stämmer med verkligheten.
Unionen organiserar 115 000 tjänstemän som är anställda inom industriföretag (Unionens medlemssiffror 2012). Sedan 1990-talets krisår har det totala antalet anställda inom industrin varit nästan oförändrat. Enligt SCB:s siffror från 2012 jobbar drygt 550 000 människor i industrin.
Teknikutvecklingen har gjort att industriprodukter alltmer blivit bärare av värdeskapande tjänster samtidigt som vi sett ett ökat fokus på kärnverksamheten. Detta innebär att en industrianställd i dag sysselsätter fler i andra delar av ekonomin än för 40 år sedan. 2005 var drygt 1 000 000 anställda i näringslivet direkt eller indirekt beroende av efterfrågan på industriprodukter (SCB:s IO-analys).
Vi talar nu alltså om drygt 30 procent av antalet anställda i näringslivet. En miljon människor vars arbete som statsministern nu tyvärr påstår praktiskt taget är borta. Det är ett osynliggörande av arbetande kvinnor och mäns bidrag till svensk utveckling.
Faktum är att perioden sedan krisåren på 90-talet är den mest industritunga sedan 1960-talet. Forskning visar att Sveriges bidrag till värdet av världens industriproduktion har varit konstant från mitten av 1990-talet till åren före finanskrisen. Detta trots att utflyttningen av produktion varit omfattande. Anledningen till att Sverige lyckats med detta är ett starkt fokus på de mer högförädlande delarna av produktionsprocessen.
Vi får inte heller glömma den symbios som finns inom industrin, det vill säga den teknikspridning och samarbeten som skapar nya affärsmöjligheter och nya jobb. Konkurrensen om produkter finns alltid, det unika är kunskap och tjänster kopplat till en produkt. Därför är vinstmarginalerna på hårdvaran ofta pressad ned till någon eller några procent, medan marginalen på tjänsterna oftast är högre. Det betyder inte att produkten är oväsentlig, tvärtom. En bra produkt är nödvändig för att få vara med och konkurrera medan tjänster som gör produkterna kundanpassade är avgörande för att vinna i konkurrensen om kunden. Exportindustri förknippas nästan uteslutande med industriprodukter. Det som inte framkommer lika klart är tjänsternas betydelse för exporten.
Sverige har inte råd att bara satsa på det ena eller det andra. En stark industri är en förutsättning för att andra näringar ska kunna växa och utvecklas. Det är dags att inse att det är ur industrin som stora delar av tjänstesektorn får sin näring. Att döma bort industrin vore som att rycka bort mattan för den spirande tjänstesektorn.
En modern sysselsättnings- och tillväxtpolitik bör ta det ömsesidiga beroendet mellan industrin och tjänstesektorn på allvar. Sveriges framtid ligger i en produktion med högt kunskapsinnehåll i varor och tjänster. Det är där de framtida jobben kommer att skapas.
Cecilia Beskow, samhällspolitisk chef för Unionen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
