Tvättäkta konservativa är ovanliga i den svenska kulturdebatten. Nu vädrar de morgonluft, kanske eggade av den nynationalistiska yran under Försvarsmaktens misslyckade u-båtsjakt.
Den verkliga orsaken är förstås Expressenjournalisten Ulf Nilsons söndertwittrade krönika om kolonialismens fördelar. Som i sin tur föranledde den svenska nykonservatismens fader, Johan Hakelius, att ge sig på det så kallade pk-etablissemanget, som han menar skiter i (eller kanske på) yttrandefriheten.
Det var länge sedan sådana tongångar hördes – den vite mannens börda och så vidare – även om de har varit vanliga i grannlandet Danmark. Jag hoppas att det inte är toppen på ett isberg.
Om vi ser oss runt i Europa – i främlingsfientlighetens Danmark, nationalismens Ungern, fascismens Grekland, abortmotståndets Spanien och migrationskritikens Storbritannien – finns det gott om tecken på att den vite européns strävan efter återupprättelse.
Hotet från Putins Ryssland kombinerat med ekonomisk kris och stagnation på hemmaplan har inte bara bidragit till ett uppsving för högerextrema och rasistiska rörelser. Det finns också en försiktigare opinion, som liksom trevar efter de nationalistiska argumenten från 1800-talet, då vi var världshärskare och självutnämnda civilisationsbringare.
Omvärderingen kommer även från andra, oväntade håll. Apropå Victoria Greves inslag i Kulturnytt om hur ISIS enligt Unesco har förstört 30-40 religiösa minnesmärken och konstskatter i Syrien och Irak, filosoferar Expressens Nina Lekander om inte stormakterna Frankrike och Storbritanniens skövlande i Mesopotamien för 150 år sen i själva verket kan ses som en räddningsaktion. Nu finns i alla fall dessa skatter att beundra på typ British Museum!
Men kolonialismen var som alla vet ingen Unesco-bjudning. I en nyutkommen bok, ”Ett stort lidande har kommit över oss”, beskriver historikern Dick Harrison hur det gick till när 30-åriga kriget letade sig ut på haven och blev det första stora europeiska kolonialkriget med förödande konsekvenser för människor i Afrika och Asien. Redan då gick svärdet i spetsen för bibeln – och så fortsatte det i århundrade efter århundrade.
Så visst, Ulf Nilson! Kolonialismen var bra – för européerna. Utan intäkterna från slaveriet på brasilianska sockerplantager och nordamerikanska bomullsfält, i vietnamesiska gummifabriker och sydamerikanska gruvor, hade hjulen slutat snurra i de förmoderna europeiska industriekonomierna.
Och då hade vi – som Harrison visar – lämnats att förgöra varandra i den typen av lågintensiva, territoriella krig som förödde kontinenten under århundradena fram till 1700-talet.
Priset för framgången, folkmord och utarmning, fick någon annan betala – en svårsonad skuld som tydligen väcker starka revisionistiska känslor även i vår egen oroliga tid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
