Upp till bevis för en feministisk regering

En feministisk regering lovade statsminister Stefan Löfven i regeringsförklaringen. Varför inte börja med att avskaffa tvåårsregeln?

Var fjärde ung kvinna i åldern 16–29 år har svårt att sova på grund av tankar på jobbet. Allt fler unga kvinnor upplever att kroppen är uttröttad och fler har fysiska besvär som smärta i övre delen av ryggen eller nacken, ont i axlar, armar, höfter, ben, knän och fötter.

Exemplen ovan kommer ur SCB:s senaste arbetsmiljöundersökning som kom i dagarna. Den visar att unga kvinnors arbetsmiljö är dålig och försämras. Det är inte så konstigt. I många kvinnodominerade branscher som restaurangbranschen och vård och omsorg är arbetsbelastningen hög, händerna för få, lönerna låga och arbetsvillkoren osäkra med till exempel visstidsanställningar som staplas på varandra.

Att det visar sig i ökad oro, stress eller värk är inte förvånande. Ett skumbad räcker liksom inte.

För att komma till rätta med den strukturella diskriminering som präglar (bland annat) arbetsmarknaden i Sverige krävs målmedvetna satsningar. Kanske är det vad statsminister Stefan Löfven försökte signalera när han i regeringsförklaringen berättade att regeringen ska vara feministisk.

Men, överenskommelsen mellan S och MP om att till exempel avskaffa vårdnadsbidraget och införa en tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen imponerar inte, utan bör snarare ses som lägsta möjliga nivå. Och en handlingsplan för jämställda löner, kom igen! Vilken i ordningen är detta?

Så, kommer Stefan Löfvens så kallade feministiska regering också innebära feministisk politik?

Redan nu finns frågetecken kring den nya jämställdhetsministerns befogenheter. Åsa Regnér (S) är både kunnig och erfaren och har, bland annat sedan sin tid på RFSU, goda kontakter. Men varför placeras en jämställdhetsminister i en feministisk regering på socialdepartementet och inte på statsministerns eget departement, statsrådsberedningen? Vilket flera tunga socialdemokrater krävt?

Var hamnar de frågor som hänger samman med de omfattande problemen på arbetsmarknaden? Ta till exempel kvinnors arbetstid. Det finns kvinnor som går ner i arbetstid på grund av orimliga arbetsvillkor eller för att vårda nära anhöriga. Dessutom finns det arbetsgivare som inte erbjuder mer än deltid.

För att komma åt hela problematiken behövs alltså satsningar på både arbetsmiljö, trygga anställningar och förbättrad äldreomsorg samt krav att arbetsgivare erbjuder heltidstjänster. Frågor som utöver jämställdhetsministern även rör arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Utan insatser på samtliga nivåer blir det upp till individen att lösa strukturella problem.

Ytterligare en fråga rör kombinationen av frågor som Åsa Regnér fått ansvar för. Vid sidan av jämställdhet ska hon ansvara för barn- och äldrefrågor. Med de arbetsuppgifterna framstår det som att Sverige fått en minister för “mjuka” frågor, sådana som särskilt intresserar kvinnor. Det skickar inte direkt tydliga feministiska signaler.

För övrigt borde en feministisk regering omedelbart se till att avskaffa tvåårsregeln, som innebär att den som söker uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning får ett tillfälligt uppehållstillstånd på två år. Regeln har fått till konsekvens att kvinnor och barn låses in i våldsamma relationer och stannar i misshandelsrelationer för att slippa att bli utvisade. Det finns dessutom riksdagsledamöter på båda sidor av blockgränsen som stödjer detta.