Nyvalde ledaren för Kanadas socialdemokratiska parti, Thomas Mulcair, har nu i uppdrag att fylla tomrummet efter ikonen Jack Laytons bortgång. Lyckas han kan Nordamerika inom några år få sin första socialdemokratiska regering.
Förra lördagskvällen, efter tekniska problem och fyra valomgångar, röstade medlemmarna fram Thomas Mulcair från Quebec till ny partiledare för kanadensiska New Democratic Party (NDP). Det socialdemokratiska partiet har stora förväntningar på sin nya ledare. Thomas Mulcair ska fylla skorna efter ikonen Jack Layton som avled i somras – bara ett par månader efter NDP:s främsta valframgång någonsin.
Under lång tid har Liberalerna varit det statsbärande partiet i Kanada. Partiet har byggt upp såväl välfärdsstat som den uppmärksammade mångkulturella integrationspolitiken. Deras maktinnehav har av och till brutits av de konservativa, medan NDP, de gröna och andra partier legat långt under.
De senaste åren har dock den kanadensiska politiska kartan ritats om rejält. Liberalernas makt har brutits. I senaste valet lyckades den impopuläre partiledaren Michael Ignatieff inte ens vinna sin egen valkrats. Partiet gjorde då sitt sämsta val någonsin.
Sedan 2006 har Kanada letts av konservative Stephen Harper, som framgångsrikt ledde en sammanslagning av två mindre konservativa partier. Sedan dess har Harper stadigt ökat sin bas i parlamentet i två val och leder nu en majoritetsregering.
Samtidigt hade NDP under Laytons ledning byggt upp sin trovärdighet och gick fram kraftigt i valet 2011. Delvis berodde framgångarna på ett systematiskt arbete i Quebec. Provinsen har traditionellt inte haft en större närvaro av de federala politiska partierna, utan främst representerats i parlamentet av separatistiska Bloc Québécois (BQ). Under lokal ledning av Mulcair vann NDP över nästan samtliga valkretsar från BQ, vilket tillsammans med en rad andra framgångar gjorde NDP till näst största parti och för första gången är nu NDP ”Official Opposition” i parlamentet.
NDP har varit i något av en chock sedan Layton avled i cancer i augusti 2011. Mycket energi har det senaste halvåret gått åt till dels att organisera ordförandevalet. Men också till att vänja sig vid sin nya roll som ledande oppositionsparti.
Ordförandevalet skedde genom en ren medlemsomröstning. Det gjorde att Mulcair kunde besegra såväl partietablissemangets kandidat, partistrategen Brian Topp, som fackliga kandidaten Peggy Nash. Trots det verkar partiet fast beslutna att gå framåt i enighet – den öppna tävlingen mellan kandidater verkar ha lett till en omfattande medlemsvärvning, stor mediebevakning och flera av de yngre kandidater som inte hade en chans att bli valda verkar ändå ha stärkt sin position i partiet.
Mulcair står nu inför den stora utmaningen att leda detta breda parti och befästa sin position som regeringsalternativ till Harpers allt impopulärare regering, som under våren skakats av skandaler och anklagelser om valfusk. Mulcairs recept för att lyckas är dels ett omfattande organisatoriskt arbete, men också genom en politisk ”modernisering” med en rörelse mot mitten.
Lite förvånande har det varit väldigt få, om ens några, referenser till den europeiska socialdemokratiska diskussionen eller erfarenheterna av liknande försök i kampanjen. Men NDP ska inte heller återvinna ett gammalt förtroende, utan bygga upp ett helt nytt. Och tittar man på innehållet i Mulcairs förslag handlar det mer om budgetdisciplin och ansvarstagande än direkt innehållsmässiga högersvängar. Kanske är jämförelserna med Europa mer intressanta för oss än för kanadensarna.
Det återstår att se om Mulcair lyckas. Men om han gör det kan Nordamerika inom några år få sin första socialdemokratiska regering.
Marta Axner, doktorand i religionssociologi på Uppsala universitet, socialdemokratisk bloggare och skribent. Våren 2012 tillbringar hon som gästforskare på Ryerson School of Journalism i Toronto, Kanada.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
