Social orättvisa dödar människor över hela världen. Med detta följer ett starkt etiskt ansvar: Klyftorna måste bekämpas, slår FN fast. Malmö stad har som den första kommunen i Sverige tagit detta ansvar på allvar. En kommission för social hållbarhet släppte i mars sin slutrapport. Dålig tandhälsa är sex gånger vanligare hos barn som bor i områden med låga inkomster. Skillnaden i medellivslängd mellan olika stadsdelar är fyra och ett halvt år för kvinnor och fem och ett halvt år för män.
Dessa skillnader är tyvärr även ett nationellt problem. Socialstyrelsen slår fast att de stora hälsoklyftorna är vårdens största utmaning. Kvinnor med lågutbildning har en dödlighet som är cirka tre gånger större i åtgärdbara sjukdomar jämfört med män med hög utbildning. Värst är förmodligen hälsan för papperslösa som saknar såväl grundläggande trygghet som tillgång till vård. Klass, kön, etnicitet – men även sexualitet och funktionshinder – samverkar tydligt i dessa rapporter.
Men folkpartisterna i Malmö är upprörda av andra skäl: Kommissionen önskar bidragsberoende, anser de. Så FP utlovar en egen rapport och går så emot kommissionens rådgivare Michael Marmot. Han är pionjär inom socialmedicin, ansvarig för WHO:s arbete för att minska hälsoklyftorna men har även inspirerat Läkarförbundet som nu efterfrågar en gemensam handlingsplan.
Men upprördheten är samtidigt förståelig. För vad som krävs, enligt minst hundra år av socialmedicinsk forskning, är i mångt och mycket att bekämpa klassamhället. De hälsoklyftor vi ser är en effekt av den politik som har gjort att den rikaste tiondelen har gått från att vara sex gånger rikare än den fattigaste tiondelen 1990, till att vara tolv gånger så rik 2008. Allt enligt den nämnda Malmökommissionen.
WHO:s internationella rekommendationer för att minska hälsoklyftorna är följande: förbättra de dagliga levnadsvillkoren, angrip den ojämlika fördelningen av makt, pengar och resurser, samt bedöm effekterna av handling. Med detta som bakgrund är det tydligt att de åtgärder som dominerar samtalet i dag – såsom kvalitetsmätningar, mer patientinformation och ”valfrihet” – inte kan utmana hälsoklyftorna på allvar. Liksom byggandet av till exempel Öresundsbron eller Citytunneln anses vara investeringar eftersom kostnaderna räknas i ett långt tidsperspektiv, måste sjukvård också ses som investeringar, påpekar kommissionen.
Det är dock oroande att den ekonomiska begreppsapparaten alltmer slår sig ned i hälsodiskursen. Även kommissionens slutrapport talar om förbättring av befolkningshälsan som ett sätt att öka tillväxten och konkurrensen. Men hälsa är först och främst en mänsklig rättighet. På arbetarrörelsens egen högtidsdag, när gator och torg i dag fylls av vilja, borde vi kosta på oss att fokusera på värden i stället för på priser.
Många sjuksköterskor och läkare befinner sig i dag i demonstrationer för att protestera mot låga sjuksköterskelöner, New Public Management och rovdriften inom vårdsektorn. Slutsatsen är enkel. Vården har egentligen alltid varit en vänsterfråga och bör prioriteras i den kommande valrörelsen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
