Upp till kamp för rättvisa skatter

ledare Skattefrågan har i hög grad definierat svensk politik de senaste 100 åren. Nu står vi inför ännu en batalj om skatterna.

Under långliga tider har högerpartierna stretat emot, först varnat för höga skatter och senare propagerat för sänkta skatter. Men efter 1945 då den moderna välfärdsstaten etablerades var högern på den förlorande sidan. De nordiska ländernas välfärdsmodeller med universella och generella välfärdssystem, i kombination med vissa selektiva åtgärder som inte stigmatiserar grupper och individer, representerar ett unikt civilisatoriskt framsteg. De har åstadkommit en välfärd i toppklass, ett konkurrenskraftigt näringsliv, relativt små ekonomiska skillnader och en hög grad av tillit.

Men allt detta står på spel idag. Dagens skattedebatt ger skäl till oro om vart Sverige långsiktigt är på väg.

Sedan några decennier har vi haft ett starkt politiskt och ideologiskt tryck på sänkta skatter. ”Århundradets skattereform” som Folkpartiet och Socialdemokraterna kom överens om för snart trettio år sedan var ett försök att bevara grunddragen i den svenska välfärdsmodellen men också möta den växande kritiken mot höga skatter i allmänhet och marginalskatter i synnerhet. Det var en klassisk kompromiss i den svenska politiska traditionen. Sänkta marginalskatter byttes mot en enhetlig kapitalbeskattning och avskaffade underskottsavdrag. Momsen gjordes enhetlig. Skattekvoten skulle bestå och rättvisan inte heller komma på skam. Ja, så såldes reformen in.

Sedan dess har mycket hänt. Inkomstklyftorna har ökad år från år. Framför allt har inkomsterna från kapital ökat dramatiskt, framdrivet av den finansiella ekonomins expansion och av att tillgångsvärdena skjutit i höjden. Samtidigt har skattesystemet ändrats ett otal gånger, regeländringarna och skattesänkningarna har kommit slag i slag. Momsen har ändrats och differentierats.

Så ser bakgrunden ut till veckans presentation och diskussion om Arena Idés och Kommunals skatteantologi ”Så kan skattesystemet reformeras. Fackliga och politiska inspel”.

Vi måste få en mer rättvis beskattning.

Visserligen tillkom en ”värnskatt” för att kompensera för de sociala neddragningarna på 1990-talet. Annars har det varit en lång rad skattesänkningar genomförda av socialdemokratiska men främst av borgerliga regeringar. Vissa skatter har helt avskaffats, som på arv, förmögenhet och fastigheter. Bolagsskatten har tagits ned. I stället har vi fått skatteavdrag för exempelvis RUT och ROT.

Sammantaget har skattesänkningarna gynnat de som redan hade det relativt gott ställt och mycket gott ställt. Faktum är att förmögenhetsfördelningen numera allt mer påminner om hur det såg ut i Sverige före den moderna välfärdsstaten. Socialförsäkringarna bygger allt mindre på inkomstbortfallsprincipen och framstår allt mer som ett slags variant av grundtrygghet.

I den så kallade januariöverenskommelsen har fyra partier nu förbundit sig genomdriva en ny skatteform. Det är förstås en bra idé. Men ingångsvärdena kunde vara mer lovande. Genom att riksdagen i höstas röstade igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budget har skatterna redan sänkts från årsskiftet. Dessutom innebär januariöverenskommelsen att värnskatten ska tas bort vid nästa årsskifte och att RUT och ROT-avdraget mångdubblas.

Men. Vi måste få en mer rättvis beskattning. Det kan ske på många sätt. Skattesystemet har många skruvar och muttrar. Vi behöver beskatta kapital och tillgångar i högre grad än i dag. Nejsägarfronten i ”mitten” i form av Annie Lööf och Jan Björklund har emellertid redan sagt nej till alla sådana skatter.

Vi måste också öka skatternas andel av BNP. Skattekvoten har tagits ned sedan 1990-talet. Det finns i och för sig ingen objektiv bästa nivå på skattekvoten. Var den landar hänger samman med den samhälleliga debatten, politiska maktförhållanden och vad som är ekonomiskt rationellt. De senaste decennierna har vi också sett många exempel på effektiviseringar och produktivitetsökningar i den offentliga välfärdsproduktionen.

Men det finns också tydliga tecken på att den minskade resurstillförseln nått vägs ände. Det märks när det kommer till en lång rad samhällsfunktioner, i allt från tågunderhåll till vården. En rad seriösa bedömare (exempelvis Konjunkturinstitutet) menar också att skattekvoten behöver tas upp bara för att klara dagens nivå i välfärden. Centerns Annie Lööf vill däremot få ner skattetrycket. Det vill Liberalernas Jan Björklund också men lägger till att det kanske inte går. Frågan är var Liberalerna landar efter det partiledarbyte som stundar.

Sverige har stora behov av att investera i infrastruktur, bostäder, klimatomställning och välfärden. Men på den borgerliga sidan dominerar fortfarande några vilseledande myter. Den ena är att sänkta skatter leder till ökade skatteintäkter eftersom ekonomin då växer mer. Det är en teori (Laffer-kurvan) utan någon form av empiriskt stöd. Den andra är att den offentliga sektorn inte blir bättre av mer resurser. Mer resurser är inte lösningen på alla utmaningar, bra organisation är förstås en viktig faktor för att välfärdsmodellen ska kunna leverera. I dag är många av ”marknadsmodellerna” i den offentliga sektorn kostnadsdrivande och behöver ses över. Men att ekonomiska resurser inte påverkar kvaliteten i den offentliga välfärden är inte bara vilseledande utan rena rama självbedrägeriet.

I dagens debatt om skatter saknas därför ett realistiskt alternativ med tydligt perspektiv på skatterna och välfärdens finansiering. De som på principiella och ideologiska grunder är emot skatter är däremot synliga och högljudda. Nu krävs att de partier som ingår i den rödgröna regeringen ger sina inspel på hur klyftorna mellan stad och land, mellan grupper och individer ska kunna minska och hur vi ska kunna åstadkomma en mer rättvis skattebörda. För att kunna garantera välfärdens långsiktiga finansiering och utveckla de civilisatoriska projekt som den generella välfärden i ett längre historiskt perspektiv, trots alla vedermödor, representerar.