Om svensk press ska ha några segrar att fira i framtiden måste innovation, inte giriga ägare, vara utgångspunkten för en ny mediepolitik.
Hur skulle August Strindberg ha skildrat dagens medieflora? Frågan slår mig under måndagen i samband med att Dagens Nyheter uppmärksammar tidningens 150-årsdag med en nostalgisk tillbakablick. Lojala prenumeranter får förutom den klassiska tidningen också en digital utgåva av Strindbergs klassiska roman ”Röda rummet”.
Det är i dåtiden Peter Wolodarski och ledningen på DN vill fixera allmänhetens blick. När samtiden är för dyster, något allt tunnare tidningar vittnar om, är det bekvämare att söka tröst i forna tiders glansdagar.
Ingen behöver tvivla på att tidningsmarknaden blöder. Sedan länge. Ingen tycks ha löst den gordiska knuten i webbens triumf och annonsmarknadens sviktande lönsamhet. Vilken roll fyller pappret, egentligen?
Tecknen har funnits där länge. Svensk mediemarknad har inte utmanats på över ett halvt sekel, förrän nu det vill säga. De stora aktörerna, inte minst Bonnier, har dominerat landskapet och saknat verkliga utmanare.
Bristen på konkurrens och innovation har gradvis urholkat förutsättningarna för spänstig, aktuell och tidsenlig journalistik. Färre och allt större ägare har skapat en oligopolliknande situation där stagnationen varit den främsta drivkraften.
Och det är just där, i bristen på innovation och utmaning, som jakten på morgondagens journalistik måste söka svar och lösningar.
Dagspressens oförmåga att förändra produkten i takt med samhället är inte resultatet av ny teknologi. Snarast är det en konsekvens av att nöjda medieägare och passiva politiker stumt sett på medan journalistikens kommersiella plattformar blivit allt mindre viktiga.
Dagens privatkapitalistiska medier blir allt mer anorektiska i jakt på kostnadsbesparingar och vinster. Kanske kommer framtidens kvalitativa journalistik att produceras av andra typer av ägare. Som ideella företag och stiftelser för vilka överskott är ett medel att utveckla medierna och inte målet för privata intressen.
Alternativ finns. I Norge har politiken utmanat ägarkoncentrationen inom medierna genom konkurrenslagstiftning som förbjuder oligopol, uppmuntrar uppstickare. Det är en början, men räcker knappast.
Även de politiska verktygen för press och kultur måste uppdateras. Att presstödet enbart går till idélösa papperstidningar medan webbjournalistiken blomstrar och utmanar är bakvänt. God journalistik måste belönas, uppmuntras, alldeles oavsett om den kanaliseras med trycksvärta eller pixlar.
Politiken kan skapa en sfär för journalistiken och kulturen att verka inom, men aldrig fylla den med innehåll.
Om svensk press ska ha några segrar att fira i framtiden måste innovation, inte giriga ägare, vara utgångspunkten för en ny mediepolitik.
För pressen behövs. Som värn för öppenhet, demokrati och debatt. Som granskare av makten, såväl den ekonomiska som politiska. Och inte minst som bärare av nya idéer inom kulturen. Alldeles oavsett om gamla drakar förmår innovera eller om morgondagens journalistik föds ur papperstidningens askhögar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
