Efter en dryg vecka då Socialdemokraternas verkställande utskotts sammanträtt permanent tar nu IF Metalls ordförande Stefan Löfven över som partiledare.
Han blir den första partiledaren från den fackliga delen av arbetarrörelsen. Men valet är logiskt eftersom det kluvna partiet nu längtar efter en enande gestalt. Och Löfven har förutsättningar att överbrygga spänningarna i det sargade S-partiet.
Mitt i arbetarrörelsens värsta kris träder alltså Stefan Löfven fram som hämtad ur det socialdemokratiska urberget. Han är född i Stockholm men flyttade tidigt till en fosterfamilj i röda Ådalen. Löfven hoppade av socialhögskolan i Umeå och blev svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Han har en lång facklig karriär i Metallarbetareförbundet bakom sig och blev ordförande i IF Metall 2005.
Håkan Juholts fanclub och partiets så kallade ”vänster” kan inte heller resa ragg mot en person med Stefan Löfvens bakgrund, erfarenhet och förankring. Han är inte någon politikerbroiler. Och han tillhör inte partieliten i Stockholm. Han är helt enkelt en drömkandidat för rörelsen.
Samtidigt appellerar han även till partiets så kallade ”högerflank”. Han befinner sig kort sagt i partiets mittfåra. Som ordförande i IF Metall har han konkret erfarenhet från det privata näringslivet och dess villkor. Genom Industriavtalet har han samarbetat med fackförbund inom såväl TCO som SACO. Han är en traditionell socialdemokratisk tillväxtpolitiker. Men också väl förtrogen med globaliseringens utmaningar och bejakar det europeiska samarbetet. Han har vågat ta beslut som varit kontroversiella även i de egna fackliga leden, exempelvis det så kallade omställningsavtalet under den akuta krisen efter finanskraschen 2008.
Har Löfven förutsättningar att appellera till de sympatisörer och väljare som Socialdemokraterna förlorat? Det är förstås en annan femma. Sosseröran de senaste månaderna har gröpt ur förtroendet för det gamla statsbärande partiet. Så det är en lång väg tillbaka ens till valresultatet 2010. Som i sig var ett historiskt bottennapp.
Men Stefan Löfven har flera egenskaper som talar till hans fördel. Han befinner sig i partiets mittfåra. Där en partiledare alltid måste befinna sig. Löfven har en personlig stil och ett tilltal som gör det svårt för Reinfeldt att trycka på ”sossepampstangenten”. Den fick Göran Persson på fall. Löfven har inte bara en teoretisk utan praktisk erfarenhet från näringslivet, till skillnad från fullblodsbroilers som Borg och Reinfeldt. Löfven är eftertänksam och saklig, läser böcker och går på teater.
Historiskt har emellertid få fackliga ledare riktigt lyckats växla över från facket till politiken. Med Gunnar Sträng som det främsta lysande undantaget. Och som IF Metallare drev Löfven intressefrågor där han nu som partiledare måste jämka samman olika intressen. IF Metalls inställning till kärnkraften är en annan än partiets. Striden vad gäller kvinnopotterna inom LO innebär att han har en hel del att bevisa på jämställdhetsfronten. Och nu måste en tidigare IF Metallare ta sig an flera knäckfrågor inom välfärdspolitiken, där socialdemokraterna i dag är otydliga och splittrade.
Som partiledare behöver Stefan Löfven alltså bredda sitt register. Hans parti har redan tappat greppet om den gröna omställningen. Efter Mona Sahlins avgång har socialdemokraterna förlorat fokus på feministiska frågor, mångfald och antirasism. Socialdemokraterna måste lyfta fram fler yngre profiler, fler kvinnor och kan år 2012 inte ha ett helvitt ledargarnityr.
I dag kan liksom en glädjesuck höras från den socialdemokratiska rörelsen. Men i morgon väntar den bistra politiska verkligheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
