fredagskrönikan Stoppa rekryteringen är det nya mantrat i hårdare-tag-kören. Då gäller det att lära av historien, skriver Jonas Nordling.
1864 års strafflag gjorde det möjligt att döma barn under 15 år till uppfostringsanstalter. Men några statliga institutioner för detta fanns inte. De inrättades först i samband med en ny barnavårdsstadga 1902. Under 38 år hade alltså samhället en klar bild av påföljden för unga som hamnat snett, men ingen direkt uppfattning om utövandet av straffet.
Detta vakuum skapade lösningar som byggde på dåtidens civilsamhälle. En av anstalterna som uppstod var förbättringsanstalten Hall, eller åkerbrukskolonien som den då kallades. Den drevs av en fristående förening, och här skulle närmare 2 500 pojkar hamna från starten 1876 fram till nedläggningen 1940 (då anstalten blev det fängelse som än idag är igång).
Pojkarna som hamnade på Hall var i genomsnitt 12–13 år, och de främsta orsakerna var stöld, dagdriveri, fel umgänge och alkohol. Även skolk var ett återkommande motiv till placeringen på anstalt. De yngsta pojkarna kunde vara nio år, trots att där fanns en nedre åldersgräns om 10 år.
En pojke dömdes till exempel till aga och därefter uppfostringsanstalt för att ha stulit 2 kr och 46 öre från kläder i ett omklädningsrum, en annan för att ha stulit ett par galoscher och en mössa. För vissa räckte det med att ha uteblivit från skolan, och hängt ute nattetid.
Samhället satte gränsen för vad som krävde en fast hand för att rätta till. Och de privata alternativen fick ta hand om uppfostringen. Hall drevs av en filantropisk förening, och i grunden var antagligen tanken godhjärtad. Men pojkarna behandlades illa, bestraffningar var en del av grundidén och misshandel förekom flitigt. Barnen kom närmast uteslutande från arbetarklassen, styrelsen i sin tur kom från mer besuttna klasser. Missförhållandena på Hall uppmärksammades under 1920-talet av medier och även med dåtidens mått ansågs verksamheten passerat anständighetens gräns.
Hall var bara en av många liknande anstalter, och redan på 1930-talet kunde journalisten och debattören Else Kleen konstatera att målet att ”återbörda dessa barn och ungdomar till samhället i form av sociala medborgare” inte gick att uppfylla med dessa anstalter.
Kleen, som var gift med den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller, var djupt engagerad i dåtidens kriminalvård, inte minst när det gällde barnens situation och var starkt drivande till de förändringar som skedde under kommande decennium.
Historien kring ungdomsanstalten Hall berättades förtjänstfullt av Ulrika Norburg i Fängelse, skola, uppfostringsanstalt eller skyddshem? för ett antal år sedan, men jag har påmints om den vid läsning av en mer aktuell bok de senaste veckorna: Diamant Salihus Tills alla dör.
Diamant Salihus bok handlar om dödsskjutningarna i förorterna kring Järvafältet i Stockholm, och bakgrunden till de konflikter som skapat den alarmerande situation som nu påverkar samhällsdebatten så starkt. Boken är naturligtvis därför obligatorisk läsning för alla som vill förstå händelserna i Järva, men framför allt för den som har en åsikt om vad som bör göras. Och dessa är ju rätt många just nu i den politiska diskussionen, eftersom det finns många poäng att hämta i den oro som det brutala våldet medför.
Även de som skriker högst om hårdare tag verkar famla lite kring lösningarna i det här fallet.
Den som läser Diamant Salihus bok kommer dock inte hitta några enkla lösningar. I alla fall gjorde inte jag det. Istället är det många olika saker som måste ske samtidigt. Men att hårdare straff i sig skulle ha någon avgörande betydelse verkar osannolikt. Speciellt för unga pojkar med en förvriden hederskodex där det innebär en livstids förnedring att inte vedergälla en upplevd orätt. Det är ju dessa pojkar det handlar om. Och kanske framför allt de småungar som är i riskzonen att hamna i famnen på dessa gangsters; de som fortfarande går att rädda.
Även de som skriker högst om hårdare tag verkar famla lite kring lösningarna i det här fallet. Moderaterna, som regelbundet efterfrågar handlingskraft från regeringen, föreslår en utredning som ska ”ta ett samlat grepp kring denna grupp av individer i syfte att lämna förslag om lämpliga brottsförebyggande åtgärder och straffens innehåll anpassat efter denna grupp.” Som medborgare uppskattar jag denna ärlighet om att även moderater är rådlösa i ämnet, även om jag inte tycker att de signalerar just den detaljen så tydligt i debatten.
Däremot är Moderaterna väldigt tydliga med att de vill införa särskilda ungdomsfängelser.
Moderaternas framtida samarbetspartners inom Sverigedemokraterna vill i sin tur att yngre barn än 15 år ska kunna straffas. SD föreslår visserligen också en utredning, men med en tydlig beställning: ”Med anledning av vad som nu har anförts bör en utredning tillsättas där en sänkning av straffmyndighetsåldern föreslås.”
Att det behövs någon form av fastare hand från samhället råder det förstås ingen tvekan om. Men frågan är bara vilka åtgärder som är önskvärda. Framför allt om mantrat ”stoppa rekryteringen” ska kunna infrias.
För de akuta insatser som tycks nödvändiga verkar i första hand handla om att omhänderta och tvångsmedicinera unga pojkar. Den röda tråden i Diamant Salihus bok är nämligen att våldsverkarna alla kommer från trasiga familjer och har en rad diagnoser som de självmedicinerar. Samt att de fiskar efter unga lärjungar i samma miljöer. Och att det därför krävs förebyggande åtgärder tidigt.
Jag är ödmjuk nog att inte påstå mig ha någon lösning på våldet i Järvas förorter. Men om samhällets reaktioner blir en jakt på småpojkar med vanartiga beteenden så måste den som förordar detta även ha en plan för vad som ska ske med dessa barn när de fångats in, och på vilka grunder detta sker. Förra gången tog det 38 år för staten att kliva in på banan efter att riksdagen fattat ett signalpolitiskt beslut, och därefter fortsatte haverierna inom barnavården i decennier.
Att helt blunda för vår egen historia i denna dagsaktuella fråga vore den mest ovärdiga lösningen, och antagligen även den mest kontraproduktiva.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
