Socialförsäkringarna är en statlig kassako. Samtidigt har socialförsäkringarna försämrats och kan inte garantera en standardtrygghet för flertalet yrkesverksamma, skriver Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam.
Av den allmänna debatten är det lätt att få intryck av att socialförsäkringarna i allmänhet och sjukförsäkringen i synnerhet är en kronisk statsfinansiell varböld, som ständigt generar miljardbelopp i underskott. Tittar man på statens räkenskaper får man däremot en helt annan bild.
Snarare är socialförsäkringarna en kassako som årligen levererar mellan 20-30 miljarder kronor till statskassan. Under perioden 2006-2015 uppgick det samlade överskottet till 320 miljarder kronor.
Samtidigt har socialförsäkringarna försämrats till den grad att de inte längre kan göra anspråk på att vara generella och garantera standardtrygghet för flertalet yrkesverksamma. Sjukförsäkringen ger exempelvis knappt häften av löntagarna en ersättning som motsvarar 80 procent av inkomstförlusten och när de lämnar arbetsmarknaden riskerar de få en pension på 40-50 procent av sin slutlön.
På vilket sätt är socialförsäkringarna en kassako kan man fråga sig och vart tar alla pengar vägen om de inte används för finansiera socialförsäkringssystemet, som är en hörnsten i den svenska välfärden?
Svaret ligger i att socialavgiftslagen inte efterlevs. Enligt denna lag ska arbetsgivaravgifter finanseria de arbetsbaserade försäkringarna, till exempel a-kassa och pension. Därtill finns det delar i socialförsäkringarna (bosättningsförmånerna) som ska finansieras genom skatter, vilket gäller för exempelvis barnbidrag, bostadstillägg och assistansersättning.
Sammantaget kan detta sänka arbetsgivaravgiften, få fler i arbete och därmed ge större skatteintäkter.
Av någon anledning har lagen aldrig tillämpats strikt, utan snarare betraktats som en rekommendation. En praxis som utvecklades under 1990-talets saneringspolitik. Då använde man överskottet från socialförsäkringar för att beta av en gigantisk statsskuld. Genom att sänka ersättningarna och införa hårdare villkor medan avgiftsnivån lämnades oförändrad ökade överskotten snabbt.
Metoden överlevde skuldkrisen och förfinades successivt. Denna praxis har sedan slutligen konfirmerats med en blocköverskridande överenskommelse om att den allmänna löneavgiften (en av beståndsdelarna i arbetsgivaravgiften) ska höjas ifall någon av de övriga socialavgifterna sänks för att därigenom bibehålla arbetsgivaravgiften på en oförändrad nivå.
Härigenom har en dold form av beskattning etablerats som används för politiska ambitioner som enligt regelboken för statliga åtaganden ska finansieras via andra skatter eller besparingar.
I dag sker urholkningen huvudsakligen genom icke-beslut. Bland annat genom att inte återställa ersättningarna till högre nivåer än dagens och anpassa värdesäkringen av dessa till löneutvecklingen. Givetvis är det inte gratis att tillämpa socialavgiftslagen strikt. Överskottet försvinner, men merparten av bortfallet kan kompenseras av exempelvis förändringar i skattereduceringen för pensionsavgiften och jobbskatteavdraget samt en mer enhetlig moms.
Sammantaget skulle detta möjliggöra en sänkning av arbetsgivaravgiften vilket kan leda till fler i arbete och därmed större skatteintäkter. Framför allt skulle en tillämpning av socialavgiftslagen innebära socialförsäkringar som går att lita på när livet tar oönskade vändningar.
Fortsätter statsmakten på den inslagna vägen har försäkringsvärdet i socialförsäkringarna urholkats fullständigt inom en snar framtid. Kvar återstår bidragsförmåner, som drastiskt försämrar förutsättningarna för ett jämlikt och jämställt samhälle.
Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
