Krönika Allt fler amerikaner har en positiv syn på fackföreningar. Ändå sjunker organisationsgraden. Vad beror det på? German Bender rapporterar från ett land där spelet är riggat mot facket.
Vad är det som händer i USA? Frågan ställs av Richard B Freeman, en av världens främsta arbetsmarknadsforskare, under en föreläsning om läget för den amerikanska fackföreningsrörelsen. Han talar inför representanter för ett trettiotal fackförbund från hela USA i en facklig kurs som anordnas av Harvard Law School.
Det är januari 2023 och USA genomgår den kraftigaste fackliga vågen i landet sedan 1970-talet.
Och just här i Cambridge är det ingen tvekan om vad folk tycker om den saken. Staden kallas ibland skämtsamt ”The People’s Republic of Cambridge”, en anspelning på det kommunistiska Kina. Black Lives Matter-skyltar syns överallt och progressiva studenter och forskare dominerar gatubilden. Bara namnet på forskningscentret vid Harvard dit jag är knuten – och som anordnar den fackliga kursen – säger en hel del: Center for Labor and a Just Economy.
Professor Freeman inleder med det positiva.
Nyligen bildades det första fackförbundet på det djupt antifackliga företaget Amazon, tusentals anställda på den likaledes fackföreningsfientliga kafékedjan Starbucks har genomfört uppmärksammade (men tyvärr sällan framgångsrika) kampanjer för att bilda lokala fackliga klubbar, och organisering bland doktorander och forskare sprider sig som en löpeld genom campus runtom i USA.
De fackliga vinsterna må vara många, men det handlar ändå om spridda skurar
Det finns också tecken på växande folkligt stöd för fackföreningar. Enligt Gallup har drygt sju av tio amerikaner en positiv bild av facket, den högsta siffran sedan 1965. Liknande siffror förekommer i andra mätningar. Antalet protester och strejker ökar också, både bland medlemmar och icke-medlemmar, enligt sammanställningar från det framstående ILR School vid Cornell University och andra källor, även om siffrorna ligger långt under toppnoteringarna på 1970-talet.
Det är tydligt att den allmänna opinionen har förändrats. Troligtvis som en följd av hårt pressade arbetsvillkor och ökande ojämlikhet, och en arbetsmarknad som efter pandemin präglats av arbetskraftsbrist där anställda vågar ställa krav på arbetsgivare.
Till detta kommer Biden-administrationens fackföreningsvänliga retorik och lagstiftning, som skiljer sig markant från tidigare demokratiska presidenter som Clinton och Obama (även om Biden nyligen blev kritiserad för att sätta stopp för en järnvägsstrejk).
Men – säger Freeman, följt av en konstpaus – läget är inte fullt så positivt som de här siffrorna ger sken av.
De fackliga vinsterna må vara många, men det handlar ändå om spridda skurar. Många av framgångarna sker på små arbetsplatser och får genomslag i media på grund av arbetsgivarnas starka varumärken. De positiva attityderna och det ökade engagemanget har ännu inte lett till ökade medlemssiffror för amerikanska fackföreningar. Enligt den tidigare nämnda Gallup-undersökningen är nästan sex av tio icke-medlemmar inte intresserade av att gå med i facket.
Dagen efter Freemans föreläsning kom också officiella siffror från USA:s institut för arbetsmarknadsstatistik, Bureau of Labor Statistics (BLS). Resultatet är nedslående: den fackliga organisationsgraden sjunker för andra året i rad. Nu är endast 10,1 procent av arbetskraften fackligt organiserad (i Sverige är den omkring 70 procent). I privat sektor är nivån betydligt lägre – bara 6 procent av de anställda är fackligt anslutna, en siffra som 1973 låg på nästan 25 procent.
Vad förklarar den till synes paradoxala utvecklingen med ökat fackligt engagemang och sjunkande anslutningsgrad? Varför är amerikanska fack så svaga?
Skälen är många (Erik Bengtsson ger en god överblick i den här rapporten), men en viktig del av förklaringen är att USA:s institutionella ramverk är riggat för att motverka löntagarnas intressen.
Till exempel gör den arbetsrättsliga lagstiftningen att facklig organisering är svårt, dyrt och konfliktfyllt. Det finns ett antal hinder. Till att börja med måste 30 procent av de anställda på en arbetsplats intyga att de vill rösta om att bilda en lokal fackklubb. Först därefter kan den amerikanska arbetsrättsmyndigheten NLRB anordna en omröstning där minst hälften måste rösta för att bilda en fackklubb.
Under den här processen finns det en lång rad lagliga och mer tveksamma (eller direkt olagliga) möjligheter för arbetsgivare att skrämma och pressa sina anställda så att de ska rösta emot fackföreningen, så kallad ”union busting”. Ofta förlorar facket omröstningen trots att majoriteten av de anställda vill organisera sig, eftersom arbetsgivaren hotat med uppsägning, indragna förmåner, försämrade arbetstider – eller utlovat bättre villkor till anställda som röstar emot facket.
Till saken hör att det krävs lokala fackklubbar i USA, eftersom kollektivavtal förhandlas med enskilda arbetsgivare och inte med rikstäckande arbetsgivarorganisationer för en hel bransch, som i Sverige.
Dessutom har amerikanska fack – till skillnad från svenska – betydligt mer begränsade möjligheter att ta till konfliktåtgärder för att stödja andra fack för att exempelvis tvinga en arbetsgivare att teckna kollektivavtal.
Det är i stort sett upp till de anställda på varje arbetsplats att organisera sig och förhandla fram ett kollektivavtal. En arbetsplats i taget, med ytterst svagt rättsligt stöd och mot stenhårt motstånd från de flesta arbetsgivare.
Om en fackklubb ändå bildas efter omröstning kan arbetsgivaren överklaga, förhala och försvåra kollektivavtalsförhandlingar.
Och det är inte bara den federala (nationella) lagstiftningen som sätter käppar i hjulet för facklig organisering. USA:s federala struktur ger delstaterna stora möjligheter att göra ytterligare inskränkningar i det fackliga inflytandet.
Till exempel finns det 27 delstater med så kallade ”right to work”-lagar, där de anställda kan välja att stå utanför facket även om majoriteten röstar för att bilda en klubb, vilket försvagar facket. Dessutom är den federala myndigheten NLRB kraftigt underfinansierad och har inte de muskler som krävs för att utöva tillsyn runtom i USA.
Det som nu sker i USA är en kamp där starka ekonomiska och politiska krafter drar åt olika håll.
Å ena sidan gynnas fackföreningsrörelsen av den starka arbetsmarknaden och av de snabba attitydförändringarna i befolkningen, liksom av den nuvarande administrationens kraftiga investeringar i amerikansk industri.
Å andra sidan är de institutionella hindren betydande. Lagstiftningen försvårar facklig organisering och många av de stora och växande amerikanska företagen är antifackliga, liksom i stort sett alla republikanskt styrda delstater och ett antal demokratiska.
CLJE-direktören Sharon Block summerar läget genom att parafrasera Charles Dickens: ”It is the best of times, it is the worst of times”.
Freeman avslutar sin föreläsning med att låta kursdeltagarna diskutera utvecklingen med varandra. En kursdeltagare ler uppgivet och säger: ”Vi är en del av fackföreningsrörelsen. Vi är vana vid att förlora. Det betyder inte att vi kommer sluta kämpa.”
German Bender är utredningschef på Arena Idé och gästforskare vid Harvard under våren 2023
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
