NATO Anslutning till Nato har ett pris. Det finns skäl att verkligen analysera följderna av USA:s dominans inom alliansen, skriver Thomas Hammarberg.
I en rad avseenden domineras alliansen närmast totalt av USA. Andra medlemsländer har legat lågt inför grova felsteg i den amerikanska utrikespolitiken. Natomedlemmar i Europa har uppmuntrats att medverka i allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.
Natos bärande syfte beskrivs i artikel 5 i alliansens stadga. Den säger att om någon av de numera trettio medlemsländerna utsätts för ett militärt angrepp så ska detta uppfattas som ett angrepp också mot alla de övriga 29 staterna.
Men det betyder inte säkert att dessa stater kommer att ingripa. Deras reaktioner får avgöras av de enskilda medlemsländerna själva. Den så kallade garantin är alltså inte absolut. Det är underförstått att agerande eller inte blir vad USA beslutar.
Artikel 5 har bara tillämpats en gång i alliansens historia. Då var det USA som självt sökte stöd från de andra medlemsländerna. Det handlade om det då inledda kriget mot terrorismen efter Nine Eleven.
Behovet av samarbete i kampen mot al-Qaida och andra terrororganisationer var stort, dessa rörelser måste stoppas. Men de metoder som nu kom att användes kränkte allvarligt grundläggande rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Att de metoderna dessutom visade sig ha begränsad effekt för att stoppa terrorismen blev med tiden uppenbart.
Det var USA som bestämde vad som skulle göras, andra länder förväntades serva det amerikanska upplägget. Det gällde också infångandet av misstänkte personer som skulle fraktas till det amerikanska fånglägret i Guantanamo. Där hölls fångarna isolerade under grymma, förnedrande och inhumana förhållanden. De nekades en rättvis rättegång, vilket var särskilt allvarligt mot bakgrund av att det senare framkommit att en del av de fängslade inte haft någon anknytning alls till terroristgrupper.
Mindre känt är att en del av de gripna fördes till länder i Europa där de placerades i hemliga fängelser för förhör under tortyr. Här var metoderna särskilt omänskliga och inriktade på att totalt bryta ner offrens motståndskraft. Värdländerna var alla tre medlemmar av Nato. Två av dem, Rumänien och Litauen, hade just blivit medlemmar vilket sannolikt bidrog till att de lät USA etablera dessa hemliga tortyrkamrar inom sitt land utan protester. Det tredje landet, Polen, hade däremot en längre bakgrund inom alliansen.
Pinsamt för de tre berörda regeringarna var att de uppenbarligen var under tryck att förneka existensen av dessa tortyrkamrar även når sanningen läckt ut och blivit uppenbar. Samtliga tre fall togs upp av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, med fällande domar som resultat.
Den mest ansvarige agenten, den amerikanska regeringen, kunde dock inte kallas till denna europeiska domstol. Oklart är om Natos ledning någonsin gjorde någon utredning om denna skandal.
Detta var alltså vad som delvis hände den enda gång artikel 5 ställts på prov. Det förloppet reste frågor som alltjämt är relevanta – också i den pågående svenska debatten:
- En av frågorna handlar om effekten av den långtgående dominansen av USA inom Nato.
Det har uppenbarligen gjort att europeiska länder helt eller delvis upplevt sig bundna av den amerikanska utrikespolitiken som i vissa fall präglats av svåra misstag, som till exempel kriget i Afghanistan. Den motvikt som Europa skulle ha kunnat prestera har varit påtagligt reducerad.
- Ett annat problem handlar om internationella rättsprinciper.
USA har vägrat att ratificera Internationella brottsdomstolen, ICC, som fokuserar på de allra värsta förbrytelserna: folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Röda Korsets normer om krigets lagar har inte tagits på allvar. FN:s konvention för barnet rättigheter, som är relevant också i krigssituationer, har inte heller fått amerikanskt stöd.
Ett land som hoppas kunna medverka till en bredare opinionsbildning mot kärnvapen skulle få svårt att delta i Natos arbete.
Dessa internationella överenskommelser är självfallet högst relevanta i militära sammanhang. Det är en svaghet inom Nato att den dominerande medlemmen ställer sig utanför, och ibland rentav motverkar, dessa principer i stället för att sprida dem.
När Sverige hade stött arbetet för att formulera en FN-konvention mot atomvapen och stod inför att också ratificera denna norm kom en tydligt negativ signal från Pentagon med budskapet att en sådan åtgärd skulle riskera våra pågående kontakter med Nato. Den varningen fick som bekant effekt.
Ett land som hoppas kunna medverka till en bredare opinionsbildning mot kärnvapen skulle i dagens läge alltså få svårt att delta i Natos arbete. Visst är frågan om kärnvapen särskilt svår i dessa dagar. Men att bromsa FN-konventionen ökar inte förutsättningarna för en bred nedrustning av detta fasansfulla vapen. Tvärtom.
President Zelenskyj nämnde nyligen möjligheten att bygga försvarssäkerhet genom avtal med andra kombinationer av länder i stället för Nato. Det förslaget var förstås inte ett förstahandsalternativ för Ukraina, men väckte tanken om internationell lösningar att förstärka den militära säkerheten för ett enskilt land utan beroende av en stormakt.
Thomas Hammarberg, tidigare riksdagsledamot (S) och kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
