Det blir stora negativa konsekvenser för hälso- och sjukvården när möjligheten till lönekarriär saknas, skriver Ida Kåhlin, ordförande för Sveriges Arbetsterapeuter.
Efterfrågan på personal inom hälso- och sjukvård är stor och många vittnar idag om krissituationer inom både kommunal och landstingsdriven verksamhet. Legitimerade arbetsterapeuter är en av yrkesgrupperna där det redan i dag råder brist på sökanden till lediga tjänster, en brist som enligt Arbetsförmedlingens prognoser väntas öka.
En effekt av detta är att ingångslönerna för nyutexaminerade arbetsterapeuter är den högsta som Sveriges Arbetsterapeuter uppmätt på många år. Mellan 2015 och 2016 ökade den genomsnittliga första lönen för en utbildad arbetsterapeut med över 1000 kronor. Detta är naturligtvis glädjande. Ingångslönen för arbetsterapeuter, med minst en treårig högskoleutbildning, har länge varit skrämmande låg.
Men denna utveckling måste sättas i relation till de bristfälliga möjligheterna till lönekarriär som vi idag ser för arbetsterapeuter inom hälso- och sjukvårdens verksamheter. Sveriges Arbetsterapeuters lönekartläggning visar att det skiljer 6000 kronor i månaden mellan ingångslön och slutlön. 6000 kronor är den genomsnittliga skillnaden i lön mellan nyutexaminerade och de mest erfarna med befattningen arbetsterapeut. På arbetsplatser där verksamheten ska uppnå sina mål genom att de arbetstagare som bidrar mest också premieras för detta är alltså 6000 kronor allt som finns att röra sig med under ett yrkesverksamt liv.
Om möjligheten till lönekarriär saknas påverkas verksamheten negativt.
Detta är en ohållbar situation som Sveriges Arbetsterapeuter inte kan acceptera. Individuell och differentierad lönesättning som avspeglar uppnådda mål och resultat är en etablerad del av de flesta kollektivavtal i branschen. För arbetsterapeuter som har tre, fyra eller fem års högskoleutbildning och eventuell specialistutbildning, är detta allt för snäva spann mellan lägsta och högsta löner för litet för att det ska gå att sätta lön efter prestation på ett tillfredställande vis. Och vi vet att det ser ut på liknande vis för flera andra kvinnodominerande yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården.
En låg lönespridning leder till lägre måluppfyllelse. Om möjligheten till lönekarriär saknas påverkas verksamheten negativt. Arbetstagarens upplevelse av delaktighet och motivation i arbetet minskar och det finns en risk för flykt till andra sektorer eller arbetsgivare där karriärmöjligheterna är bättre, något som vi ser bland sjukvårdens professioner redan idag.
Lön är ett av de viktigaste styrmedlen och bör användas där efter. Hälso- och sjukvårdens arbetsgivare måste därför se till att skapa bättre förutsättningar för en rimlig lönekarriär. Detta är i grunden en fråga om attraktivitet för både hälso- och sjukvårdens arbetsgivare och professioner och därmed också för bevarandet av välfärden i Sverige.
Arbetsgivare inom hälso- och sjukvården samt fackliga organisationer måste gemensamt ta ett helhetsgrepp om lönebildningen. Tillsammans vill vi fokusera på att utvärdera kopplingen mellan karriärvägar och lön, så att hälso- och sjukvården blir den attraktiva arbetsplatsen vi vill att den ska vara samt att fastställa en gemensam strategi för ökad lönespridning inom hälso- och sjukvårdens professioner.
Vi har ett gemensamt ansvar för att en fungerande modell med individuell och differentierad lön som sätts efter prestation. Verksamheten utvecklas när personalen kan utvecklas och göra karriär. I längden handlar detta om möjligheten att skapa förutsättningar för en hälso- och sjukvård av hög kvalitet och för ett hållbart arbetsliv för hälso-och sjukvårdens professioner.
Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
