Utan stöd hade Ukraina invaderats

Alternativet till försvar hade varit ett Ukraina styrt från Moskva, på samma sätt som generationer i Östeuropa förvägrades självbestämmande.

Arton månader efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fortsätter det brutala kriget. De värsta farhågorna besannades inte. Ryssland lyckades inte inta Kiev. Ukraina slog tillbaka och återtog betydande landområden från de ryska ockupanterna.

Även om Ukraina nu gör vissa framsteg är den troliga och rimliga prognosen att kriget kommer att fortsätta en längre tid. Utgången lär med stor säkerhet att avgöras av om EU, Storbritannien, USA och andra länder kommer att upprätthålla det humanitära, materiella och militära stödet till Ukraina.

För första gången sedan finska inbördeskriget bistår Sverige ett land som befinner i sig i krig med vapen. Det säger något om hur omvälvande Ukrainakriget är för svensk politik och för Sverige som land. För att inte tala om beslutet att öka försvarsanslagen till 2 procent av BNP och att ansöka om medlemskap i Nato. Även på en rad andra sätt påverkar kriget vår ekonomi och vårt samhälle.

Det finns en bred politisk uppbackning bakom den svenska politiken och stödet till Ukraina. Och av allt att döma ett stort stöd i befolkningen. Men det finns förstås kritiker. Och de lär bli allt mer synliga ju längre kriget fortgår. För krig är förfärliga. Kriget betingar också ett en kostnad för länder och människor runt om i världen, i form av ökad otrygghet och ökade levnadsomkostnader, som förstås särskilt drabbar länder i syd.

Det finns också många politiker i Europa som har sina dubier, även om EU än så länge lyckats hålla ihop unionen på ett överraskande och positivt sätt. Men det finns en betydande folklig opinion i många länder som gärna ser att kriget tar slut. Senast var det påve Franciskus som i ett videotal till ungdomar i S:t Petersburg talade om det ”upplysta” imperium som Peter den store och Katarina den stora skapade, som för övrigt införlivade Ukraina i Ryssland. Påven har inte tydligt fördömt invasionen, efter ett antal månader vädjade han till Putin att avsluta kriget och han har talat om förhandlingar. Säkert är det många som tänker i samma banor även om det inte sägs offentligt alla gånger.

De här rösterna finns förstås också i Sverige. Det är varken konstigt eller oväntat. Det är en del av det demokratiska öppna samtalet, och ställer väsentliga frågor som behöver besvaras. Jag tänker alltså inte på de små och marginella personer och grupper som i praktiken står på den ryska sidan. De här rösterna talar ofta om förhandlingar och fred. Vilket låter eftersträvansvärt. Frågan är på vems och på vilka villkor. Och som tycker att Sverige inte borde skicka vapen till Ukraina, orsakssambandet här sägs vara att vapenleveranser innebär att kriget och dödandet fortsätter och att freden dröjer. Gudrun Schyman är en av dem som talat om förhandlingar. Göran Greider har kritiserat vapenleveranserna, eller i varje fall uttryckt tvivel. Och Stina Oscarson tyckte redan från början när trupperna rullande in i Ukraina att vi borde skicka tusen diplomater till Ukraina. Kanske för att prata med de ryska generalerna vid fronten? Detta för att ta tre exempel.

Låt oss titta på några andra vanliga invändningar och granska dess relevans.

En vanlig åsikt är att utvecklingen i Ryssland och Ukraina egentligen beror på USA:s agerande efter 1989 och att flera länder som tidigare var under rysk kontroll ansökt om och blivit medlemmar i Nato.

Det finns två förklaringsmodeller till kriget i Ukraina. Och den första har just det här säkerhetspolitiska perspektivet. Tankegången är att om väst i allmänhet och USA i synnerhet hade agerat annorlunda hade detta aldrig hänt, eller i varje fall att det är en delförklaring. Särskilt nämns USA:s krig mot terrorn och invasionen av Irak. Det senare måste beskrivas som ett de värsta historiska misstagen någonsin och ett uttryck för ett amerikanskt övermod under perioden efter murens fall då USA var den enda kvarvarande supermakten. Det beslutet fick förödande följder.

Men är detta en rimlig förklaring till kriget? Det vill säga stämmer det att om exempelvis Irak inte hade invaderats så hade det aldrig blivit krig i Ukraina? Det är betydligt mer tveksamt.

Den historiska förklaringen är i mina ögon mer rimlig. Ryssland har länge betraktat och ser fortfarande Ukraina som en del av Ryssland och betraktar numera Sovjetunionens upplösning som den största geopolitiska förlusten i landets moderna historia. Rysslands självbild präglas i dag av denna historiska förlust men också av pånyttfödd aggressiv nationalism med gamla imperieambitioner och som ser väst som en strategisk fiende. Denna ”ryska värld” ställs i kontrast till Europa och allt det EU står för som den ryska eliten föraktar: kosmopolitism, dekadens och liberal demokrati.

Jag skulle vidare vilja hävda att det är Ukrainas vägval, när landet vände Putin ryggen och sökte sig västerut, som Moskva bestämmer sig för att ta tillbaka makten över Ukraina till vilket pris som helst. Till skillnad från grannlandet Belarus, vars diktator sitter kvar vid makten tack vare stödet från Ryssland. Kritiken mot USA:s agerande efter 1989 är i långa stycken relevant, det präglades av ett monumentalt övermod. Men ett historiskt misstag legitimerar inte ett annat. Det är också skälet till att förhandlingar i nuläget saknar all form av verklighetsförankring. Det går att säga i Stockholm. Men faller platt i Kiev och Moskva. Ryssland har inget intresse av en uppgörelse och Ukraina skulle inte acceptera den om inte Moskva retirerar, vilket dessvärre inte kommer att ske, om inte något inträffar som ändrar spelplanen.

Hur är det då med påståendet att vapen till Ukraina leder till att kriget förlängs? En sak är säker: om Sverige och andra länder inte bistått Ukraina hade Ryssland med intill visshet gränsande sannolikhet lyckats erövra Ukraina. Med utrensningar, avrättningar och fängslande som följd. Ukraina skulle då under överskådlig tid då har styrts från Moskva. På samma sätt som Moskvas grepp länge förvägrade generationer av östeuropéer sin frihet att själv bestämma sina vägval.

Här är Stina Oscarson tydlig. I Svenska Dagbladet svarar hon på kritik som riktats mot henne. Hon har sagt att om Ryssland angriper Sverige ska vi ”lägga oss direkt”. Man kommer osökt att tänka på Mogens Glistrup, som skapade Fremskridtspartiet (vars roll sedan togs över av Dansk Folkeparti) på 1970-talet, som i stället för försvar föreslog en dansk telefonsvarare som beskedet ”Vi ger oss”. På ryska.

Stina Oscarson skriver: ”Jag lever hellre under ett auktoritärt syre, men lever, än är död i en demokrati”. Jag är inte säker på att kommande generationer instämmer i den slutsatsen. Samtidigt har Stina Oscarson respekt för att en majoritet i en demokrati kan fatta ett annat beslut. Vilket har skett i Sverige. Och det har också skett i Ukraina. Och som en följd därav bidrar vi med vapenleveranser. För att försvara friheten och demokratin. I Ukraina och i förlängningen också i Sverige.