Utbildning viktigast för full sysselsättning

Arbetslösheten är högst bland de som har lägst utbildning.

Vad som är viktigast för att skapa full sysselsättning? När Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, får chansen att tala på LO-konferensen ”Vägen till full sysselsättning” är hennes budskap detsamma på diagram efter diagram: Utbildning, utbildning, utbildning.

Arbetslösheten är högst bland dem som har lägst utbildning. Det gäller inte minst ungdomar. Bland ungdomar mellan 15 och 24 som inte har lyckats ta gymnasieexamen saknar nästan 4 av 10 jobb, arbetslösheten är enligt Eurostat 36,3 procent. Trenden är densamma bland de äldre. I åldrarna 25 till 54 är arbetslösheten nästan tio procentenheter högre bland dem som saknar gymnasieutbildning jämfört med de som har minst gymnasieexamen, och gapet ökar.

TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik har förmodligen rätt i att en avslutad gymnasieutbildning har blivit en social markör: ingen arbetsgivare vill anställa någon som inte fixat gymnasiet. Sänkta löner skulle inte göra någon större skillnad.

Istället behövs någon form av gymnasiegaranti. Inte minst för att det verkar ha blivit allt svårare att gå ut gymnasiet. Av de som börjar gymnasiet misslyckas enligt Skolverket mer än var femte att ta examen inom fem år. En anledning är att betyg sätts efter varje kurs. Det går inte längre att hanka sig fram och rycka upp sig sista terminen. Gymnasiet jag gick i på 1990-talet framstår som oändligt avlägset. Minns hur vi ringde till klasskompisarna som skolkade på våren i trean från telefonautomaten i korridoren: skärp dig nu och kom hit så att vi kan ta studenten ihop.

Utbildning är också nyckeln till de problem med matchning som finns på arbetsmarknaden. För fjärde året i rad visar Svenskt näringslivs rekryteringsenkät att vart femte rekryteringsförsök misslyckas. Utmaningen är att se till att folk har kompetens att ta de jobb som finns, men det handlar också om att människor som har utbildning ska använda den på rätt nivå.

Försämringarna i a-kassan har gjort att det blivit allt riskablare att byta jobb. En person med genomsnittslön får ut mindre än hälften av sin tidigare lön. Om taket höjdes skulle folk förmodligen söka efter jobb lite längre. Det leder enligt den nationalekonomiska läroboken till produktivitetsförluster. Men dessa förluster uppstår också när folk tar jobb de är överkvalificerade för, från andra som kanske inte får något jobb alls.

Utbildning, utbildning, utbildning kräver resurser, och det är just resursbristen som är skolans verkliga problem. Desto märkligare att debatten om vårpropositionen i riksdagen framstod som ett SM i sparsamhet. Lika märkligt som att LO:s sysselsättningskonferens gav Lars ”vi behöver sänkta löner” Calmfors plats på scenen. Ett tips till nästa gång: det räcker bra med Eva Mörk. Hon har koll på siffrorna, och till skillnad från Calmfors drar hon vettiga slutsatser.